• Blogg

Behöver jag din kärlek?

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln