• Blogg

Om att vara överallt - och ingenstans...

 

Jag läste någonstans något klokt: "Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans".


När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta. Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte - ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet. För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.


Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln