• Blogg

2011

Tre mycket starka tydliga drömmar....

En natt i november så hade jag en dröm med ett mycket tydligt budskap som upprepades flera gånger - "tre mycket starka tydliga drömmar". Men de tre starka drömmarna dök aldrig upp, visade sig aldrig för mig.... utan det stannade vid bara detta ordbudskap, denna mening, som upprepades flera gånger. Sedan vaknade jag och gick upp för att starta med dagens arbete, utan att ha förstått syftet med drömbudskapet.
Efter några timmar så ringer telefonen och en kille presenterade sig som Anders Bengtsson, redaktör på tidningen "Offside". Han ville boka en tid för en drömkonsultation för han hade den senaste tiden, som han sade, haft "tre mycket starka tydliga drömmar" som han återgett för läsarna i en krönika han skrivit. Drömmarna handlade allihop om hans möte med fotbollsgiganten Zlatan - och nu ville han förstå mer av vad dessa drömmar betydde och hade därför tagit kontakt med mig.
Jag hajjade givetvis till då han sade "tre mycket starka och tydliga drömmar" - och berättade om min dröm med detta budskap samma natt. Vi bokade en tid och någon vecka senare så gick vi igenom de tre drömmarna, som naturligtvis inte enbart handlade om Zlatan utan om Anders själv. Lite av vår 90-minuter långa sejour är återgett i nummer 7 av "Offside", som är ute i handeln nu. Det korta utrymmet i krönikan ger naturligtvis inte utrymme för alla de insikter som kom upp och de var heller inte meningen att allt skulle presenteras där....
Men det jag tycker är så fascinerande med denna upplevelse är att än en gång få vara med om dessa spännande sk.synkroniciteter - eller vad det nu är... Meningsfulla sammaträffanden utan uppenbar och direkt orsak, men som då och då - eller när jag tänker efter egentligen kanske oftare och oftare  -  dyker upp och skapar nyfikenhet för vad som egentligen "ligger bakom"... Varför skulle jag få detta drömbudskap? Var vi redan sammanlänkade genom att Anders redan bestämt sig för vilken drömterapeut han skulle vända sig till? Och var det därför som jag under drömtillståndet, då vänsterhjärnefunktionen inte är lika aktivt och vi är mindre influerade av logik och förnuft, var mer mottaglig för denna överföring från honom, som troligtvis skedde på ett omedvetet plan? Ja, ingen kan ju helt förklara hur något sådant här går till...  men oerhört fascinerande är det varenda gång det händer och vi är uppmärksamma på det.... Livet är mycket spänannde!

Läs hela inlägget »

Regler - med eller utan undantag....


Läste "När jag en gång identifierat handlingen eller egenskapen hos någon som stör mig och ser förbindelsen med något jag själv har gjort, eller gör som jag inte är nöjd med - kommer jag att stå i direktkontakt med problemet, minnet eller emotionen hos mig själv som behöver lösas upp eller släppas...."


Häftigt! En effektiv väg till harmoni....Så enkelt...och samtidigt så svårt att uppenbarligen leva efter detta....
Den dag när tillräckligt många av oss inser att det yttre aldrig kan vara "bara något yttre"  - oavsett vad det gäller......ja då kan det inte vara så särskilt långt kvar till verklig fred....både inre och yttre. Men ju fler av oss som tror på undantag, särskildheter, specialfall, slump, och tusen andra skäl till tillstånden i våra liv......ja.....då kan vi se i "stjärnorna" efter den freden....


Det är ju vi - summan av allas vår medvetenhetsnivå - som avgör hur länge vi ska vänta....


Fascineras du oxå av liknande tankegångar? Jag har föreläsnig och seminarium på just detta tema: "Varför händer detta mig...nu igen?". Välkommen in och titta på min sida - och mitt kalendarium:http://www.agnetaoreheim.se/kalendarium-3495570

Läs hela inlägget »

Sannings-signaler....

De senaste dagarnas möten och tankar har för mig handlat mycket om sanning.

Jag vet inte hur du fungerar - men jag påverkas mycket starkt av att träffa personer som lever i lögn....Jag blir oerhört trött, som förlamad i deras närhet, och jag har väldigt svårt att just då behålla min energi även om jag numera anar att det ligger ett budskap i detta och att jag säkert behöver träna upp min förmåga att hantera dessa  situationer. Men det som mest intresserar mig är hur dessa signaler - som jag på intet sätt är ensam om att känna av - skall användas och när och varför de dyker upp.

För det kan ju självklart inte vara så att jag reagerar på alla människor som inte är ärliga, eller lever sin sanning - eftersom ingen av oss klarar av den tuffa utmaningen att ständigt vara i kontakt med vårt hjärta. Och min roll kan knappast heller vara att springa omkring och vara en "sanningspolis" eftersom var och en, efter sin integritet väljer - eller inte väljer att lyssna på den inre sanningen och gå den vägen. Det är fri vilja, som alltid.

Eller är det så att jag blir så påtagligt trött och förlamad för att jag just där, just då, inför just den personen skall vara en spegel? Livet kanske är med i detta med en logik som jag själv inte helt förstår. Och betyder det då att jag just där, just då, för just den personen skall förmedla, om än på ett varligt sätt, precis vad jag upplever ? Att jag anar osanningar, lögner som måste upp i dagen och avslöjas, ungefär som de drömmar som ges till oss om natten och kan hjälpa oss att avstyra kommande oönskade scenerier i våra liv, om vi tar drömmarna på allvar. Kan det vara så att den personen jag har framför mig kanske skulle bli hjälpt av att jag påpekar ngt som troligtvis den personen just där och just då är mogen för att ta till sig? Att det finns en Livets "timing" på gång, som fungerar som en väckarklocka. Och att det just där, just då, inför just den personen rentav är min uppgift. Den tanken stärks av min tro på att vi alla är sammanvävda, att ingen är separat eller utanförstående. Att vi alla djupast är ett...Men kan jag verkligen avgöra det - och har jag rätt till det? Kan jag "ramla in" i någon annan på det sättet, med icke-respekt för personens integritet som eventuellt resultat?
Är det en klientsituation är det inga tveksamheter - då är det en gudabenådad hjälp som alltid för samtalet vidare...och då är jag i en roll där jag förväntas säga just sanningar. Men när det gäller en vän? En uppdragsgivare? En flyktig bekant?
För mig är sanning likställd med befrielse, kraft, glädje och energi. Något som alltid i längden visar sig vara det enda rätta, om vi inte vill viga timmar, dagar,år åt illusioner. Lögn skapar sjukdom - sanning helar. Det tror jag fullt och fast på...

Men dessa funderingar får jag nog just fundera vidare på ett tag till... Svaret kommer säkert, i sinom tid.

Läs hela inlägget »

 Kul att vara med i artikel om min drömverksamhet i "Nära" Nr 1 2012 !!!


Läs gärna reportaget om mig och "drömmandet"  - utkommer den 6 december 2011. Jag kommer oxå ha en "drömchat" för läsarna den 17 januari dit du är jättevälkommen att maila dina drömtolkningsfrågor.

Läs hela inlägget »

Astrologi och kvantfysik
Jag har precis läst den spännande boken "Fältet" av Lynne Mc Taggart, en sammanställning av den senaste forskningen inom kvantfysik...
Jag ser att samma tankegångar kommer upp i mig liksom på 80- och början av 90-talen då jag plöjde flera böcker om just kvantfysik av bl a Fritjof Kapra, Paul Davis, Dana Zohar m fl. De tankegångar som även nu aktiveras i mig, är det som handlar om det arbete jag haft sedan 80-talet - som astrolog. I några föreläsningar tog jag redan då upp det jag såg som paraleller mellan teorier om kvantfysiken och mitt sätt att se på hur astrologin fungerar. Det är även nu dessa resonemang som jag fastnar vid, och några citat från "Fältet" blir då extra intressanta:
"Möjligheten är att allting i framtiden redan existerar på en grundläggande nivå inom sfären för ren potential och när vi ser in i framtiden hjälper vi till att forma det eller skapa det på samma sätt som vi gör med en kvantenhet genom att observera den"....."Framtiden existerar redan i något sorts dimmigt tillstånd som vi kan börja aktualisera i nuet"......

Som astrolog jobbar jag just med detta "dimmiga tillstånd" detta "potentiella" tillstånd av möjligheter där tid och framtida händelser kan utläsas utan att jag som något orakel "spår" eller kan värdera den kommande händelsen/upplevelsen för en individ i termer bra eller dåligt...Jag har under årens lopp hamnat i otaliga diskussioner och till en del personers förvåning gång på gång hävdat att astrologin mycket väl kan fungera tillsammans med den fria viljan och det personliga ansvaret. De argument jag ofta stött på av oinsatta är att tron på astrologin just skulle vara i motsatsställning till den fria viljan, göra oss till viljelösa offer "påverkade" av planetkrafter som vi inte rår på och inte skulle ha en tillstymmelse till chans att genom vårt medvetande, våra tankar påverka vår livssituation, då allting är "förutbestämt"....

Men det intressanta är ändå hur vi som astrologer trots allt ändå KAN göra förutsägelser eller uttalanden om karaktären, som ofta visar sig vara just det som en individ upplever. Vad är det för "kod" vi kan läsa av? Vad är det för underliggande språk som vi kan tolka och som vi använder oss av och som gör att vi, utan att kunna uttala oss om utgången eller upplevelsegraden av en specifik händelse ändock kan påvisa att den iallafall kommer att upplevas och inom vilket område inom en individ - t ex känslomässigt, i arbetslivet etc - som den kommer att vara märkbar. Jag har under åren ofta citerat fysikern Paul Davis när jag haft mina astrologiföreläsningar, Inte för att han pratar om astrologi - utan för att han i citatet uttrycker hur han tror att universum fungerar. Men för mig kan det han förmedlar, precis lika gärna gälla just astrologin, som enligt mig är ett uttryck, ett språk för universum och de skeenden vi alla upplever och kommer att gå igenom. Citatet som kommer från boken "Den kosmiska planen" är:
"En tredje ståndpunkt är att det inte finns någon detaljerad plan, utan bara en samling lagar med inbyggda möjligheter att få intressanta saker att hända. Universum har då frihet att skapa sig självt under utvecklingens gång. Det allmänna utvecklingsmönstret är "predestinerat" - men inte detaljerna."
Detta citat handlar om den osäkerhetsfaktor som är en av grundteserna inom kvantfysiken, och som innebär att vi aldrig kan utesluta själva betraktaren - den som upplever - vilket gör att medvetandet är den avgörande faktorn i skapelsen på en subatomär nivå. Beroende på hur t ex ett försök att betrakta atomer genom ett mikroskop är upplagt finner man att de kan visa sig som antigen en partikel eller en våg.
Kopplat till astrologin så har vi här en parallell till det som jag nämnde tidigare, att aldrig själva utgången av en händelse eller upplevelse kan bestämmas med säkerhet - dvs om det är ngt som kommer att upplevas positivt eller negativt. Här finns och skall alltid finnas en osäkerhet beroende på faktorer som just medvetenhetsnivån i individen liksom moralen - något som aldrig kan utläsas i ett horoskop - och som alltid ger oss alla möjligheten att kunna "vända" negativa upplevelser till något positivt. Där kommer just det egna ansvaret och den fria viljan att bli avgörande - vi väljer hur vi tacklar utmaningar genom våra tankar och våra attityder.


Det astrologin kan bidra med är att visa på denna större plan, som Davis nämner i citatet, och vad vi i stora drag kommer att möta vad gäller utveckling och utmaningar i våra liv. Genom att använda oss av denna "kod", detta universums språk som alltså speglar skeenden både inom och utanför individen, kan vi få hjälp att bli bättre rustade och förberedda på att hantera dessa skeenden konstruktivt. Ser vi på astrologin på detta sätt blir det helt ointressant om vi "tror" eller inte "tror" på astrologin - den är verksam hursomhelst. Om astrologin är just denna kod som jag tror att den är, ett uttryck för ordningen i universum, så har den individuella eventuella förnekelsen av denna kod, ingen som helst betydelse. De som hävdar att de "inte tror på astrologi" är ju iallafall en del av denna ordning och kan aldrig ställas utanför. En sådan tanke är för mig lika ologiskt som att t ex ifrågasätta solens existens och oss själva som en del av naturen.

Läs hela inlägget »

Är du sanningsblockerad?

För många av oss kan det kännas lika främmande att hämta hem våra projektioner som att välkomna nattens mardrömmar. Ingenting som görs frivilligt kanske, iallafall inte så länge okunskapen och omedvetenheten huserar. Men efter ett antal vändor i den ena efter den andra av livets återvändsgränder så börjar bit efter bit av de verkliga orsaksförhållandet skönjas. Vi slutar tro på "slumpen", "oturen" och "orättvisor" - och inser att det inte kan finnas någon eller något som står i skuld till oss. Det finns ingen utanför oss att klandra. Och det har egentligen aldrig heller funnits något att förlåta annat än vår egen omedvetenhet och felaktiga varseblivning om livets absoluta och 100%-igt verksamma logik och konsekvens . Istället blir vi mer och mer vän med tanken att ta tag i vår "smutsiga byk" - den som vi tidigare trodde hörde hemma hos någon annan.
Så länge vi skyddar oss från sanningen får vi betala ett högt pris. Lögner är energisänkande, så förutom att vi som konsekvens får gå omkring halvsovande i tillvaron, skapar sanningsblockaden ett effektivt och verksamt skydd mot kraft och glädje. Kampen mot sanningen - som vi förväxlar med hotande mörker - leder oss ovetandes till att samtidigt effektivt hålla undan ljuset.

För mig handlar personlig utveckling mer om att vara ärlig - än att "vara positiv". Att krampartat tvinga sig själv att alltid vara positiv är ett effektivt sätt att undvika sanningar och leva i önsketänkande och illusioner. Möjligheten till ett liv i verkligt ljus står i proportion till graden av mörkerförnekelse. Men - inte ett "ljus" som är byggt på att stänga ute mörkret, och inte heller ett "ljus" som byggs på "positivt tänkande" utan en sanningsfrigörelse som i stunden, när illusionen möter verkligheten definitivt gör ont - men alltid är befriande och hjälper oss ifrån en "låtsasliv-förlamning".

Bakom de sk. svarta sidorna i vårt beteende, bakom fienden som jagar oss i drömmens mörker etc finns oerhörda gåvor. Kraften inom oss väntar tålmodigt, ständigt och i all tid på att vi ger upp sanningblockaden.

Läs hela inlägget »

Liv - och död


Jag fick ett dödsbesked sent i kväll. Jag anade att det kunde vara nära förestående.... Men ändå....ovissheten och osäkerhet om när det verkligen skulle inträffa visste ingen.... Men nu är det så alltså. Definitivt och oundvikligt.
Påminner mig - igen - om att aldrig, aldrig glömma hur livsviktigt det är att leva med medvetenheten om döden. Att varje dag, varje stund välkomna den att leva hand i hand med livet. För det gör den ju ändå - oavsett om vi bjuder in den i vårt medvetande eller skyggar för hågkomsten av dess existens. När vi välkomnar den att sitta på vår axel, ständigt närvarande - och få påverka våra beslut och avgöranden i vardagen, kommer vi paradoxalt nog att uppleva livet som så mycket mer LIV. Och på köpet infinner sig tacksamhet, vördnad och glädje inför allt levande och livet självt. Klarar vi det, blir chansen att leva i illusioner, i "istället - för - liv" eller ett "någonstans - någongång"- liv minimal. Vi behöver inte bedöva oss mer eftersom vi har valt att acceptera och omfamna livets spelregler - och vi hjälper då istället livet att spraka och stråla genom oss ännu mer, ännu starkare, ännu tydligare.


Döden är verkligen en livskraftshöjare. Jag tror att det var just det som Steve Jobs, Apples grundare som avled i oktober, menade då han sa att "Döden är antagligen livets bästa uppfinning." Att livets korthet är den bästa kreativa drivkraften, att det gäller att ta var på det liv som givits oss. Och han påstod också så klokt: "Din tid är begränsad så slösa inte bort det genom att leva någon annans liv."
Så mycket som faller på plats när vi ger döden det utrymme i vårt liv - som döden egentligen skall ha.

Läs hela inlägget »


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

Vad händer om vi inte lyssnar till våra nattliga drömmar?

Inspirerad av det klipp jag idag lade ut på mina Facebooksidor så vill jag gärna spinna vidare  på det...

 

I detta klipp får Marie-Lousie von Franz, som var C G Jungs närmaste elev och efterföljare, och själv psykoterapeut och författare till ett flertal psykologiböcker, frågan om vad som händer om och när vi inte kommer ihåg våra nattliga drömmar....
Hon svarar  klokt och klarsynt med att påpeka att om vi inte är i kontakt med drömvärlden, med det omedvetna och inte lyssnar  till dessa signaler -  leder det till det neurotiska beteende, som vi kanske inte är benägna att kalla för ett neurotiskt beteende, men som ändock är just det - nämligen rastlöshet. Hon liknar det vid en uppdämd, icke erkänd omedveten energi som gör att många av oss "speedar" omkring i tillvaron på ett många gånger hysteriskt sätt.
Det ligger som jag ser det mycket i det. Att alltid ha ett nästan tvingande behov av att "vara aktiv", "få mycket gjort" , "ha svårt att sitta still" etc har ju naturligtvis en baksida. I våra mest energiska tillstånd kanske vi håller på med att hanterar en ångest utan att ha en aning om att det är det vi egentligen gör. Skulle vi stilla oss, lämna plats för att möta tystnaden så hinns reflektion, tankar och känslor ikapp - och ges då chans att tala om för oss de förändringar och kursändringar vi behöver  lyssna till. Men just detta - att verkligen välkomna stillheten - skrämmer många av oss eftersom när de signalerna börjar göra sig hörda och kräva att bli lyssnade  till - kanske genom tilltagande oönskade tillstånd av fysiska och psykiska obehag -vänder många av oss ryggen till och försöker springa därifrån och söka upp ännu mer frenetisk aktivitet eller dövar signalerna i alkohol, lugnande tabletter, mat etc som försök att undkomma sanningarna.
Och det hela bottnar i en tragisk missuppfattning eftersom dessa signaler aldrig någonsin vill oss något annat än bara väl. Precis som i nattens mardrömmar då vi jagas av monster eller olika skrämmande varelser som egentligen är en aspekt av en sida inom oss - utklätt till något skrämmande - och även där försöker springa ifrån oss själva..
Jag är inte av den uppfattningen att den enda saliggörande vägen till självinsikt är genom att studera budskapet i nattens drömmar. De finns givetvis flera vägar till detta - även om jag själv valt att intressera mig för denna "pang-på- rödbetan" väg till självkännedom just för att den så tydligt visar på vad vi inte vet om oss själva men behöver erkänna för att upprätthålla harmonin i våra liv.
Läs hela inlägget »

Personlig utveckling - eller Personlig av-veckling?

Jag återkommer - igen - till att jag tror att den personliga utvecklingen går - och måste gå - genom 3 olika steg:
1: a fasen: 
Man tror inte alls att tankar och känslor påverkar vårt liv och vår livssituation. Ingenting har någon egentlig mening och slumpen existerar. I denna fas har vi heller inte förstått att allt vi gör, tänker, känner absolut och 100%-igt vänder tillbaka till oss själva - utan undantag. I detta steg finns "ondskan" bara utanför oss själva - och erkänns sällan eller aldrig som något som bor inuti den egna personligheten.
2:a fasen: Jo... - man börjar förstå att man själv verkligen är orsaken i sitt eget liv och också magneten till det man tidigare kallade "slumpen", otur etc...Man lämnar mer och mer dörrmatte-beteendet och offer-rollen, och börjar gilla att ta ansvar över sitt eget liv, eftersom man inser de enorma vinsterna med just det. Man tränar flitigt mental träning och sätter sina målbilder och upprepar sina affirmationer. I detta stadium inser man mer och mer att vi alla är sammansatta av både svart - och vitt - och det är inte längre lika hotande.
3:e fasen: Efter att ha praktiserat detta en tid så börjar man våga släppa på egots kontrollbehov - för man inser mer och mer att det är precis det som det iallafall alltför ofta handlat om...- och överlåter åt Livet, Källan; Gud/Gudinnan - kalla det vad du vill - att absolut ha ett ord med i laget. Vi börjar t o m kunna ta till oss djupt i hjärtat att vi inte alls vet vad som är bäst för oss - och vi inser dessutom att det inte alls blir som vi tänkt oss - all mental träning till trots - för att det finns en absolut orsak och mening till just det.  Vi börjar "luckras upp" för att bli mottagliga för "något mer"...Vi är här inte lika benägna att hålla på med vår mentala träning och målbildande på liknande "panikfrusterat"-sätt som tidigare - eftersom vi just insett att vi inte har fullständig kontroll på läget utan vågar "lämna över " mer och mer. Vi vågar börja lyssna. Hjärtat talar med starkare och starkare stämma, vi hittar vårt "kall", vi agerar mer och mer utifrån ett inspirerat läge och bara "gör", bara "handlar" i de lägena.
Vi vågar låta livet "drabba oss" på ett helt annat sätt - välkomnar det till och med - lever mer och mer i tillit och acceptans av allt som sker eftersom vi just insett att det absolut och 100% finns en mening med att vi är just där vi är, i just precis de omständigheterna. Inget är "fel", ingen gör "fel". Kriget mot nuet, andra och oss själva har slutat. Allt är precis - just då - som det skall vara....och vi vågar omfamna det. Detta steg är inte ett läge av resignation och uppgivenhet - utan tvärtom en oerhörd vördnad och ödmjukhet inför livet och alla dess mysterier som vi långt ifrån har fullständig koll på - även om vi själva så gärna vill tro det.... Snarare är denna fas en välgörande och naturlig kontrollkapitulation, som egentligen är den enda hållbara vägen till verklig kraft och glädje i allas våra liv.
Så .... det tycks mig nu som att "trenden" inom området personlig utveckling i hög grad handlar om att lämna den gamla mentala sysselsättningen - vänsterhjärnefokuset - och mer och mer övergår till att handla om att just samverka med den kraft som vi alla är en del av - Livet, Källan, Naturen...Och lära oss att följa den viljan istället - eftersom den är så mycket klokare än allas våra egon tillsammans.
Och det är en vilja och kraft som ännu mer än vad vi kanske förstått tidigare gör att rätt man hamnar på rätt plats, att alla våra talanger och förmågor används och tas tillvara på absolut bästa sätt, att alla kommer till sin rätt på det sätt som gagnar helheten.
Vilken befrielse ligger inte i detta!

Agneta Oreheim
www.agnetaoreheim.se
Läs hela inlägget »

Premiär idag för nya hemsidan!

www.agnetaoreheim.se som lades ut alldeles nyss - och bloggen....Mitt gamla företag Auriga astrologikonsult har nu gått i graven och Anath personlig utveckling släpper jag oxå...De ersätts istället av detta - "Agneta Oreheim - för kraften inom dig"...

Skall bli kul att skriva små funderingar, reflektioner och lite annat.

Ha det fint - vi ses!

Läs hela inlägget »

2011

Tre mycket starka tydliga drömmar....

En natt i november så hade jag en dröm med ett mycket tydligt budskap som upprepades flera gånger - "tre mycket starka tydliga drömmar". Men de tre starka drömmarna dök aldrig upp, visade sig aldrig för mig.... utan det stannade vid bara detta ordbudskap, denna mening, som upprepades flera gånger. Sedan vaknade jag och gick upp för att starta med dagens arbete, utan att ha förstått syftet med drömbudskapet.
Efter några timmar så ringer telefonen och en kille presenterade sig som Anders Bengtsson, redaktör på tidningen "Offside". Han ville boka en tid för en drömkonsultation för han hade den senaste tiden, som han sade, haft "tre mycket starka tydliga drömmar" som han återgett för läsarna i en krönika han skrivit. Drömmarna handlade allihop om hans möte med fotbollsgiganten Zlatan - och nu ville han förstå mer av vad dessa drömmar betydde och hade därför tagit kontakt med mig.
Jag hajjade givetvis till då han sade "tre mycket starka och tydliga drömmar" - och berättade om min dröm med detta budskap samma natt. Vi bokade en tid och någon vecka senare så gick vi igenom de tre drömmarna, som naturligtvis inte enbart handlade om Zlatan utan om Anders själv. Lite av vår 90-minuter långa sejour är återgett i nummer 7 av "Offside", som är ute i handeln nu. Det korta utrymmet i krönikan ger naturligtvis inte utrymme för alla de insikter som kom upp och de var heller inte meningen att allt skulle presenteras där....
Men det jag tycker är så fascinerande med denna upplevelse är att än en gång få vara med om dessa spännande sk.synkroniciteter - eller vad det nu är... Meningsfulla sammaträffanden utan uppenbar och direkt orsak, men som då och då - eller när jag tänker efter egentligen kanske oftare och oftare  -  dyker upp och skapar nyfikenhet för vad som egentligen "ligger bakom"... Varför skulle jag få detta drömbudskap? Var vi redan sammanlänkade genom att Anders redan bestämt sig för vilken drömterapeut han skulle vända sig till? Och var det därför som jag under drömtillståndet, då vänsterhjärnefunktionen inte är lika aktivt och vi är mindre influerade av logik och förnuft, var mer mottaglig för denna överföring från honom, som troligtvis skedde på ett omedvetet plan? Ja, ingen kan ju helt förklara hur något sådant här går till...  men oerhört fascinerande är det varenda gång det händer och vi är uppmärksamma på det.... Livet är mycket spänannde!

Läs hela inlägget »

Regler - med eller utan undantag....


Läste "När jag en gång identifierat handlingen eller egenskapen hos någon som stör mig och ser förbindelsen med något jag själv har gjort, eller gör som jag inte är nöjd med - kommer jag att stå i direktkontakt med problemet, minnet eller emotionen hos mig själv som behöver lösas upp eller släppas...."


Häftigt! En effektiv väg till harmoni....Så enkelt...och samtidigt så svårt att uppenbarligen leva efter detta....
Den dag när tillräckligt många av oss inser att det yttre aldrig kan vara "bara något yttre"  - oavsett vad det gäller......ja då kan det inte vara så särskilt långt kvar till verklig fred....både inre och yttre. Men ju fler av oss som tror på undantag, särskildheter, specialfall, slump, och tusen andra skäl till tillstånden i våra liv......ja.....då kan vi se i "stjärnorna" efter den freden....


Det är ju vi - summan av allas vår medvetenhetsnivå - som avgör hur länge vi ska vänta....


Fascineras du oxå av liknande tankegångar? Jag har föreläsnig och seminarium på just detta tema: "Varför händer detta mig...nu igen?". Välkommen in och titta på min sida - och mitt kalendarium:http://www.agnetaoreheim.se/kalendarium-3495570

Läs hela inlägget »

Sannings-signaler....

De senaste dagarnas möten och tankar har för mig handlat mycket om sanning.

Jag vet inte hur du fungerar - men jag påverkas mycket starkt av att träffa personer som lever i lögn....Jag blir oerhört trött, som förlamad i deras närhet, och jag har väldigt svårt att just då behålla min energi även om jag numera anar att det ligger ett budskap i detta och att jag säkert behöver träna upp min förmåga att hantera dessa  situationer. Men det som mest intresserar mig är hur dessa signaler - som jag på intet sätt är ensam om att känna av - skall användas och när och varför de dyker upp.

För det kan ju självklart inte vara så att jag reagerar på alla människor som inte är ärliga, eller lever sin sanning - eftersom ingen av oss klarar av den tuffa utmaningen att ständigt vara i kontakt med vårt hjärta. Och min roll kan knappast heller vara att springa omkring och vara en "sanningspolis" eftersom var och en, efter sin integritet väljer - eller inte väljer att lyssna på den inre sanningen och gå den vägen. Det är fri vilja, som alltid.

Eller är det så att jag blir så påtagligt trött och förlamad för att jag just där, just då, inför just den personen skall vara en spegel? Livet kanske är med i detta med en logik som jag själv inte helt förstår. Och betyder det då att jag just där, just då, för just den personen skall förmedla, om än på ett varligt sätt, precis vad jag upplever ? Att jag anar osanningar, lögner som måste upp i dagen och avslöjas, ungefär som de drömmar som ges till oss om natten och kan hjälpa oss att avstyra kommande oönskade scenerier i våra liv, om vi tar drömmarna på allvar. Kan det vara så att den personen jag har framför mig kanske skulle bli hjälpt av att jag påpekar ngt som troligtvis den personen just där och just då är mogen för att ta till sig? Att det finns en Livets "timing" på gång, som fungerar som en väckarklocka. Och att det just där, just då, inför just den personen rentav är min uppgift. Den tanken stärks av min tro på att vi alla är sammanvävda, att ingen är separat eller utanförstående. Att vi alla djupast är ett...Men kan jag verkligen avgöra det - och har jag rätt till det? Kan jag "ramla in" i någon annan på det sättet, med icke-respekt för personens integritet som eventuellt resultat?
Är det en klientsituation är det inga tveksamheter - då är det en gudabenådad hjälp som alltid för samtalet vidare...och då är jag i en roll där jag förväntas säga just sanningar. Men när det gäller en vän? En uppdragsgivare? En flyktig bekant?
För mig är sanning likställd med befrielse, kraft, glädje och energi. Något som alltid i längden visar sig vara det enda rätta, om vi inte vill viga timmar, dagar,år åt illusioner. Lögn skapar sjukdom - sanning helar. Det tror jag fullt och fast på...

Men dessa funderingar får jag nog just fundera vidare på ett tag till... Svaret kommer säkert, i sinom tid.

Läs hela inlägget »

 Kul att vara med i artikel om min drömverksamhet i "Nära" Nr 1 2012 !!!


Läs gärna reportaget om mig och "drömmandet"  - utkommer den 6 december 2011. Jag kommer oxå ha en "drömchat" för läsarna den 17 januari dit du är jättevälkommen att maila dina drömtolkningsfrågor.

Läs hela inlägget »

Astrologi och kvantfysik
Jag har precis läst den spännande boken "Fältet" av Lynne Mc Taggart, en sammanställning av den senaste forskningen inom kvantfysik...
Jag ser att samma tankegångar kommer upp i mig liksom på 80- och början av 90-talen då jag plöjde flera böcker om just kvantfysik av bl a Fritjof Kapra, Paul Davis, Dana Zohar m fl. De tankegångar som även nu aktiveras i mig, är det som handlar om det arbete jag haft sedan 80-talet - som astrolog. I några föreläsningar tog jag redan då upp det jag såg som paraleller mellan teorier om kvantfysiken och mitt sätt att se på hur astrologin fungerar. Det är även nu dessa resonemang som jag fastnar vid, och några citat från "Fältet" blir då extra intressanta:
"Möjligheten är att allting i framtiden redan existerar på en grundläggande nivå inom sfären för ren potential och när vi ser in i framtiden hjälper vi till att forma det eller skapa det på samma sätt som vi gör med en kvantenhet genom att observera den"....."Framtiden existerar redan i något sorts dimmigt tillstånd som vi kan börja aktualisera i nuet"......

Som astrolog jobbar jag just med detta "dimmiga tillstånd" detta "potentiella" tillstånd av möjligheter där tid och framtida händelser kan utläsas utan att jag som något orakel "spår" eller kan värdera den kommande händelsen/upplevelsen för en individ i termer bra eller dåligt...Jag har under årens lopp hamnat i otaliga diskussioner och till en del personers förvåning gång på gång hävdat att astrologin mycket väl kan fungera tillsammans med den fria viljan och det personliga ansvaret. De argument jag ofta stött på av oinsatta är att tron på astrologin just skulle vara i motsatsställning till den fria viljan, göra oss till viljelösa offer "påverkade" av planetkrafter som vi inte rår på och inte skulle ha en tillstymmelse till chans att genom vårt medvetande, våra tankar påverka vår livssituation, då allting är "förutbestämt"....

Men det intressanta är ändå hur vi som astrologer trots allt ändå KAN göra förutsägelser eller uttalanden om karaktären, som ofta visar sig vara just det som en individ upplever. Vad är det för "kod" vi kan läsa av? Vad är det för underliggande språk som vi kan tolka och som vi använder oss av och som gör att vi, utan att kunna uttala oss om utgången eller upplevelsegraden av en specifik händelse ändock kan påvisa att den iallafall kommer att upplevas och inom vilket område inom en individ - t ex känslomässigt, i arbetslivet etc - som den kommer att vara märkbar. Jag har under åren ofta citerat fysikern Paul Davis när jag haft mina astrologiföreläsningar, Inte för att han pratar om astrologi - utan för att han i citatet uttrycker hur han tror att universum fungerar. Men för mig kan det han förmedlar, precis lika gärna gälla just astrologin, som enligt mig är ett uttryck, ett språk för universum och de skeenden vi alla upplever och kommer att gå igenom. Citatet som kommer från boken "Den kosmiska planen" är:
"En tredje ståndpunkt är att det inte finns någon detaljerad plan, utan bara en samling lagar med inbyggda möjligheter att få intressanta saker att hända. Universum har då frihet att skapa sig självt under utvecklingens gång. Det allmänna utvecklingsmönstret är "predestinerat" - men inte detaljerna."
Detta citat handlar om den osäkerhetsfaktor som är en av grundteserna inom kvantfysiken, och som innebär att vi aldrig kan utesluta själva betraktaren - den som upplever - vilket gör att medvetandet är den avgörande faktorn i skapelsen på en subatomär nivå. Beroende på hur t ex ett försök att betrakta atomer genom ett mikroskop är upplagt finner man att de kan visa sig som antigen en partikel eller en våg.
Kopplat till astrologin så har vi här en parallell till det som jag nämnde tidigare, att aldrig själva utgången av en händelse eller upplevelse kan bestämmas med säkerhet - dvs om det är ngt som kommer att upplevas positivt eller negativt. Här finns och skall alltid finnas en osäkerhet beroende på faktorer som just medvetenhetsnivån i individen liksom moralen - något som aldrig kan utläsas i ett horoskop - och som alltid ger oss alla möjligheten att kunna "vända" negativa upplevelser till något positivt. Där kommer just det egna ansvaret och den fria viljan att bli avgörande - vi väljer hur vi tacklar utmaningar genom våra tankar och våra attityder.


Det astrologin kan bidra med är att visa på denna större plan, som Davis nämner i citatet, och vad vi i stora drag kommer att möta vad gäller utveckling och utmaningar i våra liv. Genom att använda oss av denna "kod", detta universums språk som alltså speglar skeenden både inom och utanför individen, kan vi få hjälp att bli bättre rustade och förberedda på att hantera dessa skeenden konstruktivt. Ser vi på astrologin på detta sätt blir det helt ointressant om vi "tror" eller inte "tror" på astrologin - den är verksam hursomhelst. Om astrologin är just denna kod som jag tror att den är, ett uttryck för ordningen i universum, så har den individuella eventuella förnekelsen av denna kod, ingen som helst betydelse. De som hävdar att de "inte tror på astrologi" är ju iallafall en del av denna ordning och kan aldrig ställas utanför. En sådan tanke är för mig lika ologiskt som att t ex ifrågasätta solens existens och oss själva som en del av naturen.

Läs hela inlägget »

Är du sanningsblockerad?

För många av oss kan det kännas lika främmande att hämta hem våra projektioner som att välkomna nattens mardrömmar. Ingenting som görs frivilligt kanske, iallafall inte så länge okunskapen och omedvetenheten huserar. Men efter ett antal vändor i den ena efter den andra av livets återvändsgränder så börjar bit efter bit av de verkliga orsaksförhållandet skönjas. Vi slutar tro på "slumpen", "oturen" och "orättvisor" - och inser att det inte kan finnas någon eller något som står i skuld till oss. Det finns ingen utanför oss att klandra. Och det har egentligen aldrig heller funnits något att förlåta annat än vår egen omedvetenhet och felaktiga varseblivning om livets absoluta och 100%-igt verksamma logik och konsekvens . Istället blir vi mer och mer vän med tanken att ta tag i vår "smutsiga byk" - den som vi tidigare trodde hörde hemma hos någon annan.
Så länge vi skyddar oss från sanningen får vi betala ett högt pris. Lögner är energisänkande, så förutom att vi som konsekvens får gå omkring halvsovande i tillvaron, skapar sanningsblockaden ett effektivt och verksamt skydd mot kraft och glädje. Kampen mot sanningen - som vi förväxlar med hotande mörker - leder oss ovetandes till att samtidigt effektivt hålla undan ljuset.

För mig handlar personlig utveckling mer om att vara ärlig - än att "vara positiv". Att krampartat tvinga sig själv att alltid vara positiv är ett effektivt sätt att undvika sanningar och leva i önsketänkande och illusioner. Möjligheten till ett liv i verkligt ljus står i proportion till graden av mörkerförnekelse. Men - inte ett "ljus" som är byggt på att stänga ute mörkret, och inte heller ett "ljus" som byggs på "positivt tänkande" utan en sanningsfrigörelse som i stunden, när illusionen möter verkligheten definitivt gör ont - men alltid är befriande och hjälper oss ifrån en "låtsasliv-förlamning".

Bakom de sk. svarta sidorna i vårt beteende, bakom fienden som jagar oss i drömmens mörker etc finns oerhörda gåvor. Kraften inom oss väntar tålmodigt, ständigt och i all tid på att vi ger upp sanningblockaden.

Läs hela inlägget »

Liv - och död


Jag fick ett dödsbesked sent i kväll. Jag anade att det kunde vara nära förestående.... Men ändå....ovissheten och osäkerhet om när det verkligen skulle inträffa visste ingen.... Men nu är det så alltså. Definitivt och oundvikligt.
Påminner mig - igen - om att aldrig, aldrig glömma hur livsviktigt det är att leva med medvetenheten om döden. Att varje dag, varje stund välkomna den att leva hand i hand med livet. För det gör den ju ändå - oavsett om vi bjuder in den i vårt medvetande eller skyggar för hågkomsten av dess existens. När vi välkomnar den att sitta på vår axel, ständigt närvarande - och få påverka våra beslut och avgöranden i vardagen, kommer vi paradoxalt nog att uppleva livet som så mycket mer LIV. Och på köpet infinner sig tacksamhet, vördnad och glädje inför allt levande och livet självt. Klarar vi det, blir chansen att leva i illusioner, i "istället - för - liv" eller ett "någonstans - någongång"- liv minimal. Vi behöver inte bedöva oss mer eftersom vi har valt att acceptera och omfamna livets spelregler - och vi hjälper då istället livet att spraka och stråla genom oss ännu mer, ännu starkare, ännu tydligare.


Döden är verkligen en livskraftshöjare. Jag tror att det var just det som Steve Jobs, Apples grundare som avled i oktober, menade då han sa att "Döden är antagligen livets bästa uppfinning." Att livets korthet är den bästa kreativa drivkraften, att det gäller att ta var på det liv som givits oss. Och han påstod också så klokt: "Din tid är begränsad så slösa inte bort det genom att leva någon annans liv."
Så mycket som faller på plats när vi ger döden det utrymme i vårt liv - som döden egentligen skall ha.

Läs hela inlägget »


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

Vad händer om vi inte lyssnar till våra nattliga drömmar?

Inspirerad av det klipp jag idag lade ut på mina Facebooksidor så vill jag gärna spinna vidare  på det...

 

I detta klipp får Marie-Lousie von Franz, som var C G Jungs närmaste elev och efterföljare, och själv psykoterapeut och författare till ett flertal psykologiböcker, frågan om vad som händer om och när vi inte kommer ihåg våra nattliga drömmar....
Hon svarar  klokt och klarsynt med att påpeka att om vi inte är i kontakt med drömvärlden, med det omedvetna och inte lyssnar  till dessa signaler -  leder det till det neurotiska beteende, som vi kanske inte är benägna att kalla för ett neurotiskt beteende, men som ändock är just det - nämligen rastlöshet. Hon liknar det vid en uppdämd, icke erkänd omedveten energi som gör att många av oss "speedar" omkring i tillvaron på ett många gånger hysteriskt sätt.
Det ligger som jag ser det mycket i det. Att alltid ha ett nästan tvingande behov av att "vara aktiv", "få mycket gjort" , "ha svårt att sitta still" etc har ju naturligtvis en baksida. I våra mest energiska tillstånd kanske vi håller på med att hanterar en ångest utan att ha en aning om att det är det vi egentligen gör. Skulle vi stilla oss, lämna plats för att möta tystnaden så hinns reflektion, tankar och känslor ikapp - och ges då chans att tala om för oss de förändringar och kursändringar vi behöver  lyssna till. Men just detta - att verkligen välkomna stillheten - skrämmer många av oss eftersom när de signalerna börjar göra sig hörda och kräva att bli lyssnade  till - kanske genom tilltagande oönskade tillstånd av fysiska och psykiska obehag -vänder många av oss ryggen till och försöker springa därifrån och söka upp ännu mer frenetisk aktivitet eller dövar signalerna i alkohol, lugnande tabletter, mat etc som försök att undkomma sanningarna.
Och det hela bottnar i en tragisk missuppfattning eftersom dessa signaler aldrig någonsin vill oss något annat än bara väl. Precis som i nattens mardrömmar då vi jagas av monster eller olika skrämmande varelser som egentligen är en aspekt av en sida inom oss - utklätt till något skrämmande - och även där försöker springa ifrån oss själva..
Jag är inte av den uppfattningen att den enda saliggörande vägen till självinsikt är genom att studera budskapet i nattens drömmar. De finns givetvis flera vägar till detta - även om jag själv valt att intressera mig för denna "pang-på- rödbetan" väg till självkännedom just för att den så tydligt visar på vad vi inte vet om oss själva men behöver erkänna för att upprätthålla harmonin i våra liv.
Läs hela inlägget »

Personlig utveckling - eller Personlig av-veckling?

Jag återkommer - igen - till att jag tror att den personliga utvecklingen går - och måste gå - genom 3 olika steg:
1: a fasen: 
Man tror inte alls att tankar och känslor påverkar vårt liv och vår livssituation. Ingenting har någon egentlig mening och slumpen existerar. I denna fas har vi heller inte förstått att allt vi gör, tänker, känner absolut och 100%-igt vänder tillbaka till oss själva - utan undantag. I detta steg finns "ondskan" bara utanför oss själva - och erkänns sällan eller aldrig som något som bor inuti den egna personligheten.
2:a fasen: Jo... - man börjar förstå att man själv verkligen är orsaken i sitt eget liv och också magneten till det man tidigare kallade "slumpen", otur etc...Man lämnar mer och mer dörrmatte-beteendet och offer-rollen, och börjar gilla att ta ansvar över sitt eget liv, eftersom man inser de enorma vinsterna med just det. Man tränar flitigt mental träning och sätter sina målbilder och upprepar sina affirmationer. I detta stadium inser man mer och mer att vi alla är sammansatta av både svart - och vitt - och det är inte längre lika hotande.
3:e fasen: Efter att ha praktiserat detta en tid så börjar man våga släppa på egots kontrollbehov - för man inser mer och mer att det är precis det som det iallafall alltför ofta handlat om...- och överlåter åt Livet, Källan; Gud/Gudinnan - kalla det vad du vill - att absolut ha ett ord med i laget. Vi börjar t o m kunna ta till oss djupt i hjärtat att vi inte alls vet vad som är bäst för oss - och vi inser dessutom att det inte alls blir som vi tänkt oss - all mental träning till trots - för att det finns en absolut orsak och mening till just det.  Vi börjar "luckras upp" för att bli mottagliga för "något mer"...Vi är här inte lika benägna att hålla på med vår mentala träning och målbildande på liknande "panikfrusterat"-sätt som tidigare - eftersom vi just insett att vi inte har fullständig kontroll på läget utan vågar "lämna över " mer och mer. Vi vågar börja lyssna. Hjärtat talar med starkare och starkare stämma, vi hittar vårt "kall", vi agerar mer och mer utifrån ett inspirerat läge och bara "gör", bara "handlar" i de lägena.
Vi vågar låta livet "drabba oss" på ett helt annat sätt - välkomnar det till och med - lever mer och mer i tillit och acceptans av allt som sker eftersom vi just insett att det absolut och 100% finns en mening med att vi är just där vi är, i just precis de omständigheterna. Inget är "fel", ingen gör "fel". Kriget mot nuet, andra och oss själva har slutat. Allt är precis - just då - som det skall vara....och vi vågar omfamna det. Detta steg är inte ett läge av resignation och uppgivenhet - utan tvärtom en oerhörd vördnad och ödmjukhet inför livet och alla dess mysterier som vi långt ifrån har fullständig koll på - även om vi själva så gärna vill tro det.... Snarare är denna fas en välgörande och naturlig kontrollkapitulation, som egentligen är den enda hållbara vägen till verklig kraft och glädje i allas våra liv.
Så .... det tycks mig nu som att "trenden" inom området personlig utveckling i hög grad handlar om att lämna den gamla mentala sysselsättningen - vänsterhjärnefokuset - och mer och mer övergår till att handla om att just samverka med den kraft som vi alla är en del av - Livet, Källan, Naturen...Och lära oss att följa den viljan istället - eftersom den är så mycket klokare än allas våra egon tillsammans.
Och det är en vilja och kraft som ännu mer än vad vi kanske förstått tidigare gör att rätt man hamnar på rätt plats, att alla våra talanger och förmågor används och tas tillvara på absolut bästa sätt, att alla kommer till sin rätt på det sätt som gagnar helheten.
Vilken befrielse ligger inte i detta!

Agneta Oreheim
www.agnetaoreheim.se
Läs hela inlägget »

Premiär idag för nya hemsidan!

www.agnetaoreheim.se som lades ut alldeles nyss - och bloggen....Mitt gamla företag Auriga astrologikonsult har nu gått i graven och Anath personlig utveckling släpper jag oxå...De ersätts istället av detta - "Agneta Oreheim - för kraften inom dig"...

Skall bli kul att skriva små funderingar, reflektioner och lite annat.

Ha det fint - vi ses!

Läs hela inlägget »

2011

Tre mycket starka tydliga drömmar....

En natt i november så hade jag en dröm med ett mycket tydligt budskap som upprepades flera gånger - "tre mycket starka tydliga drömmar". Men de tre starka drömmarna dök aldrig upp, visade sig aldrig för mig.... utan det stannade vid bara detta ordbudskap, denna mening, som upprepades flera gånger. Sedan vaknade jag och gick upp för att starta med dagens arbete, utan att ha förstått syftet med drömbudskapet.
Efter några timmar så ringer telefonen och en kille presenterade sig som Anders Bengtsson, redaktör på tidningen "Offside". Han ville boka en tid för en drömkonsultation för han hade den senaste tiden, som han sade, haft "tre mycket starka tydliga drömmar" som han återgett för läsarna i en krönika han skrivit. Drömmarna handlade allihop om hans möte med fotbollsgiganten Zlatan - och nu ville han förstå mer av vad dessa drömmar betydde och hade därför tagit kontakt med mig.
Jag hajjade givetvis till då han sade "tre mycket starka och tydliga drömmar" - och berättade om min dröm med detta budskap samma natt. Vi bokade en tid och någon vecka senare så gick vi igenom de tre drömmarna, som naturligtvis inte enbart handlade om Zlatan utan om Anders själv. Lite av vår 90-minuter långa sejour är återgett i nummer 7 av "Offside", som är ute i handeln nu. Det korta utrymmet i krönikan ger naturligtvis inte utrymme för alla de insikter som kom upp och de var heller inte meningen att allt skulle presenteras där....
Men det jag tycker är så fascinerande med denna upplevelse är att än en gång få vara med om dessa spännande sk.synkroniciteter - eller vad det nu är... Meningsfulla sammaträffanden utan uppenbar och direkt orsak, men som då och då - eller när jag tänker efter egentligen kanske oftare och oftare  -  dyker upp och skapar nyfikenhet för vad som egentligen "ligger bakom"... Varför skulle jag få detta drömbudskap? Var vi redan sammanlänkade genom att Anders redan bestämt sig för vilken drömterapeut han skulle vända sig till? Och var det därför som jag under drömtillståndet, då vänsterhjärnefunktionen inte är lika aktivt och vi är mindre influerade av logik och förnuft, var mer mottaglig för denna överföring från honom, som troligtvis skedde på ett omedvetet plan? Ja, ingen kan ju helt förklara hur något sådant här går till...  men oerhört fascinerande är det varenda gång det händer och vi är uppmärksamma på det.... Livet är mycket spänannde!

Läs hela inlägget »

Regler - med eller utan undantag....


Läste "När jag en gång identifierat handlingen eller egenskapen hos någon som stör mig och ser förbindelsen med något jag själv har gjort, eller gör som jag inte är nöjd med - kommer jag att stå i direktkontakt med problemet, minnet eller emotionen hos mig själv som behöver lösas upp eller släppas...."


Häftigt! En effektiv väg till harmoni....Så enkelt...och samtidigt så svårt att uppenbarligen leva efter detta....
Den dag när tillräckligt många av oss inser att det yttre aldrig kan vara "bara något yttre"  - oavsett vad det gäller......ja då kan det inte vara så särskilt långt kvar till verklig fred....både inre och yttre. Men ju fler av oss som tror på undantag, särskildheter, specialfall, slump, och tusen andra skäl till tillstånden i våra liv......ja.....då kan vi se i "stjärnorna" efter den freden....


Det är ju vi - summan av allas vår medvetenhetsnivå - som avgör hur länge vi ska vänta....


Fascineras du oxå av liknande tankegångar? Jag har föreläsnig och seminarium på just detta tema: "Varför händer detta mig...nu igen?". Välkommen in och titta på min sida - och mitt kalendarium:http://www.agnetaoreheim.se/kalendarium-3495570

Läs hela inlägget »

Sannings-signaler....

De senaste dagarnas möten och tankar har för mig handlat mycket om sanning.

Jag vet inte hur du fungerar - men jag påverkas mycket starkt av att träffa personer som lever i lögn....Jag blir oerhört trött, som förlamad i deras närhet, och jag har väldigt svårt att just då behålla min energi även om jag numera anar att det ligger ett budskap i detta och att jag säkert behöver träna upp min förmåga att hantera dessa  situationer. Men det som mest intresserar mig är hur dessa signaler - som jag på intet sätt är ensam om att känna av - skall användas och när och varför de dyker upp.

För det kan ju självklart inte vara så att jag reagerar på alla människor som inte är ärliga, eller lever sin sanning - eftersom ingen av oss klarar av den tuffa utmaningen att ständigt vara i kontakt med vårt hjärta. Och min roll kan knappast heller vara att springa omkring och vara en "sanningspolis" eftersom var och en, efter sin integritet väljer - eller inte väljer att lyssna på den inre sanningen och gå den vägen. Det är fri vilja, som alltid.

Eller är det så att jag blir så påtagligt trött och förlamad för att jag just där, just då, inför just den personen skall vara en spegel? Livet kanske är med i detta med en logik som jag själv inte helt förstår. Och betyder det då att jag just där, just då, för just den personen skall förmedla, om än på ett varligt sätt, precis vad jag upplever ? Att jag anar osanningar, lögner som måste upp i dagen och avslöjas, ungefär som de drömmar som ges till oss om natten och kan hjälpa oss att avstyra kommande oönskade scenerier i våra liv, om vi tar drömmarna på allvar. Kan det vara så att den personen jag har framför mig kanske skulle bli hjälpt av att jag påpekar ngt som troligtvis den personen just där och just då är mogen för att ta till sig? Att det finns en Livets "timing" på gång, som fungerar som en väckarklocka. Och att det just där, just då, inför just den personen rentav är min uppgift. Den tanken stärks av min tro på att vi alla är sammanvävda, att ingen är separat eller utanförstående. Att vi alla djupast är ett...Men kan jag verkligen avgöra det - och har jag rätt till det? Kan jag "ramla in" i någon annan på det sättet, med icke-respekt för personens integritet som eventuellt resultat?
Är det en klientsituation är det inga tveksamheter - då är det en gudabenådad hjälp som alltid för samtalet vidare...och då är jag i en roll där jag förväntas säga just sanningar. Men när det gäller en vän? En uppdragsgivare? En flyktig bekant?
För mig är sanning likställd med befrielse, kraft, glädje och energi. Något som alltid i längden visar sig vara det enda rätta, om vi inte vill viga timmar, dagar,år åt illusioner. Lögn skapar sjukdom - sanning helar. Det tror jag fullt och fast på...

Men dessa funderingar får jag nog just fundera vidare på ett tag till... Svaret kommer säkert, i sinom tid.

Läs hela inlägget »

 Kul att vara med i artikel om min drömverksamhet i "Nära" Nr 1 2012 !!!


Läs gärna reportaget om mig och "drömmandet"  - utkommer den 6 december 2011. Jag kommer oxå ha en "drömchat" för läsarna den 17 januari dit du är jättevälkommen att maila dina drömtolkningsfrågor.

Läs hela inlägget »

Astrologi och kvantfysik
Jag har precis läst den spännande boken "Fältet" av Lynne Mc Taggart, en sammanställning av den senaste forskningen inom kvantfysik...
Jag ser att samma tankegångar kommer upp i mig liksom på 80- och början av 90-talen då jag plöjde flera böcker om just kvantfysik av bl a Fritjof Kapra, Paul Davis, Dana Zohar m fl. De tankegångar som även nu aktiveras i mig, är det som handlar om det arbete jag haft sedan 80-talet - som astrolog. I några föreläsningar tog jag redan då upp det jag såg som paraleller mellan teorier om kvantfysiken och mitt sätt att se på hur astrologin fungerar. Det är även nu dessa resonemang som jag fastnar vid, och några citat från "Fältet" blir då extra intressanta:
"Möjligheten är att allting i framtiden redan existerar på en grundläggande nivå inom sfären för ren potential och när vi ser in i framtiden hjälper vi till att forma det eller skapa det på samma sätt som vi gör med en kvantenhet genom att observera den"....."Framtiden existerar redan i något sorts dimmigt tillstånd som vi kan börja aktualisera i nuet"......

Som astrolog jobbar jag just med detta "dimmiga tillstånd" detta "potentiella" tillstånd av möjligheter där tid och framtida händelser kan utläsas utan att jag som något orakel "spår" eller kan värdera den kommande händelsen/upplevelsen för en individ i termer bra eller dåligt...Jag har under årens lopp hamnat i otaliga diskussioner och till en del personers förvåning gång på gång hävdat att astrologin mycket väl kan fungera tillsammans med den fria viljan och det personliga ansvaret. De argument jag ofta stött på av oinsatta är att tron på astrologin just skulle vara i motsatsställning till den fria viljan, göra oss till viljelösa offer "påverkade" av planetkrafter som vi inte rår på och inte skulle ha en tillstymmelse till chans att genom vårt medvetande, våra tankar påverka vår livssituation, då allting är "förutbestämt"....

Men det intressanta är ändå hur vi som astrologer trots allt ändå KAN göra förutsägelser eller uttalanden om karaktären, som ofta visar sig vara just det som en individ upplever. Vad är det för "kod" vi kan läsa av? Vad är det för underliggande språk som vi kan tolka och som vi använder oss av och som gör att vi, utan att kunna uttala oss om utgången eller upplevelsegraden av en specifik händelse ändock kan påvisa att den iallafall kommer att upplevas och inom vilket område inom en individ - t ex känslomässigt, i arbetslivet etc - som den kommer att vara märkbar. Jag har under åren ofta citerat fysikern Paul Davis när jag haft mina astrologiföreläsningar, Inte för att han pratar om astrologi - utan för att han i citatet uttrycker hur han tror att universum fungerar. Men för mig kan det han förmedlar, precis lika gärna gälla just astrologin, som enligt mig är ett uttryck, ett språk för universum och de skeenden vi alla upplever och kommer att gå igenom. Citatet som kommer från boken "Den kosmiska planen" är:
"En tredje ståndpunkt är att det inte finns någon detaljerad plan, utan bara en samling lagar med inbyggda möjligheter att få intressanta saker att hända. Universum har då frihet att skapa sig självt under utvecklingens gång. Det allmänna utvecklingsmönstret är "predestinerat" - men inte detaljerna."
Detta citat handlar om den osäkerhetsfaktor som är en av grundteserna inom kvantfysiken, och som innebär att vi aldrig kan utesluta själva betraktaren - den som upplever - vilket gör att medvetandet är den avgörande faktorn i skapelsen på en subatomär nivå. Beroende på hur t ex ett försök att betrakta atomer genom ett mikroskop är upplagt finner man att de kan visa sig som antigen en partikel eller en våg.
Kopplat till astrologin så har vi här en parallell till det som jag nämnde tidigare, att aldrig själva utgången av en händelse eller upplevelse kan bestämmas med säkerhet - dvs om det är ngt som kommer att upplevas positivt eller negativt. Här finns och skall alltid finnas en osäkerhet beroende på faktorer som just medvetenhetsnivån i individen liksom moralen - något som aldrig kan utläsas i ett horoskop - och som alltid ger oss alla möjligheten att kunna "vända" negativa upplevelser till något positivt. Där kommer just det egna ansvaret och den fria viljan att bli avgörande - vi väljer hur vi tacklar utmaningar genom våra tankar och våra attityder.


Det astrologin kan bidra med är att visa på denna större plan, som Davis nämner i citatet, och vad vi i stora drag kommer att möta vad gäller utveckling och utmaningar i våra liv. Genom att använda oss av denna "kod", detta universums språk som alltså speglar skeenden både inom och utanför individen, kan vi få hjälp att bli bättre rustade och förberedda på att hantera dessa skeenden konstruktivt. Ser vi på astrologin på detta sätt blir det helt ointressant om vi "tror" eller inte "tror" på astrologin - den är verksam hursomhelst. Om astrologin är just denna kod som jag tror att den är, ett uttryck för ordningen i universum, så har den individuella eventuella förnekelsen av denna kod, ingen som helst betydelse. De som hävdar att de "inte tror på astrologi" är ju iallafall en del av denna ordning och kan aldrig ställas utanför. En sådan tanke är för mig lika ologiskt som att t ex ifrågasätta solens existens och oss själva som en del av naturen.

Läs hela inlägget »

Är du sanningsblockerad?

För många av oss kan det kännas lika främmande att hämta hem våra projektioner som att välkomna nattens mardrömmar. Ingenting som görs frivilligt kanske, iallafall inte så länge okunskapen och omedvetenheten huserar. Men efter ett antal vändor i den ena efter den andra av livets återvändsgränder så börjar bit efter bit av de verkliga orsaksförhållandet skönjas. Vi slutar tro på "slumpen", "oturen" och "orättvisor" - och inser att det inte kan finnas någon eller något som står i skuld till oss. Det finns ingen utanför oss att klandra. Och det har egentligen aldrig heller funnits något att förlåta annat än vår egen omedvetenhet och felaktiga varseblivning om livets absoluta och 100%-igt verksamma logik och konsekvens . Istället blir vi mer och mer vän med tanken att ta tag i vår "smutsiga byk" - den som vi tidigare trodde hörde hemma hos någon annan.
Så länge vi skyddar oss från sanningen får vi betala ett högt pris. Lögner är energisänkande, så förutom att vi som konsekvens får gå omkring halvsovande i tillvaron, skapar sanningsblockaden ett effektivt och verksamt skydd mot kraft och glädje. Kampen mot sanningen - som vi förväxlar med hotande mörker - leder oss ovetandes till att samtidigt effektivt hålla undan ljuset.

För mig handlar personlig utveckling mer om att vara ärlig - än att "vara positiv". Att krampartat tvinga sig själv att alltid vara positiv är ett effektivt sätt att undvika sanningar och leva i önsketänkande och illusioner. Möjligheten till ett liv i verkligt ljus står i proportion till graden av mörkerförnekelse. Men - inte ett "ljus" som är byggt på att stänga ute mörkret, och inte heller ett "ljus" som byggs på "positivt tänkande" utan en sanningsfrigörelse som i stunden, när illusionen möter verkligheten definitivt gör ont - men alltid är befriande och hjälper oss ifrån en "låtsasliv-förlamning".

Bakom de sk. svarta sidorna i vårt beteende, bakom fienden som jagar oss i drömmens mörker etc finns oerhörda gåvor. Kraften inom oss väntar tålmodigt, ständigt och i all tid på att vi ger upp sanningblockaden.

Läs hela inlägget »

Liv - och död


Jag fick ett dödsbesked sent i kväll. Jag anade att det kunde vara nära förestående.... Men ändå....ovissheten och osäkerhet om när det verkligen skulle inträffa visste ingen.... Men nu är det så alltså. Definitivt och oundvikligt.
Påminner mig - igen - om att aldrig, aldrig glömma hur livsviktigt det är att leva med medvetenheten om döden. Att varje dag, varje stund välkomna den att leva hand i hand med livet. För det gör den ju ändå - oavsett om vi bjuder in den i vårt medvetande eller skyggar för hågkomsten av dess existens. När vi välkomnar den att sitta på vår axel, ständigt närvarande - och få påverka våra beslut och avgöranden i vardagen, kommer vi paradoxalt nog att uppleva livet som så mycket mer LIV. Och på köpet infinner sig tacksamhet, vördnad och glädje inför allt levande och livet självt. Klarar vi det, blir chansen att leva i illusioner, i "istället - för - liv" eller ett "någonstans - någongång"- liv minimal. Vi behöver inte bedöva oss mer eftersom vi har valt att acceptera och omfamna livets spelregler - och vi hjälper då istället livet att spraka och stråla genom oss ännu mer, ännu starkare, ännu tydligare.


Döden är verkligen en livskraftshöjare. Jag tror att det var just det som Steve Jobs, Apples grundare som avled i oktober, menade då han sa att "Döden är antagligen livets bästa uppfinning." Att livets korthet är den bästa kreativa drivkraften, att det gäller att ta var på det liv som givits oss. Och han påstod också så klokt: "Din tid är begränsad så slösa inte bort det genom att leva någon annans liv."
Så mycket som faller på plats när vi ger döden det utrymme i vårt liv - som döden egentligen skall ha.

Läs hela inlägget »


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

Vad händer om vi inte lyssnar till våra nattliga drömmar?

Inspirerad av det klipp jag idag lade ut på mina Facebooksidor så vill jag gärna spinna vidare  på det...

 

I detta klipp får Marie-Lousie von Franz, som var C G Jungs närmaste elev och efterföljare, och själv psykoterapeut och författare till ett flertal psykologiböcker, frågan om vad som händer om och när vi inte kommer ihåg våra nattliga drömmar....
Hon svarar  klokt och klarsynt med att påpeka att om vi inte är i kontakt med drömvärlden, med det omedvetna och inte lyssnar  till dessa signaler -  leder det till det neurotiska beteende, som vi kanske inte är benägna att kalla för ett neurotiskt beteende, men som ändock är just det - nämligen rastlöshet. Hon liknar det vid en uppdämd, icke erkänd omedveten energi som gör att många av oss "speedar" omkring i tillvaron på ett många gånger hysteriskt sätt.
Det ligger som jag ser det mycket i det. Att alltid ha ett nästan tvingande behov av att "vara aktiv", "få mycket gjort" , "ha svårt att sitta still" etc har ju naturligtvis en baksida. I våra mest energiska tillstånd kanske vi håller på med att hanterar en ångest utan att ha en aning om att det är det vi egentligen gör. Skulle vi stilla oss, lämna plats för att möta tystnaden så hinns reflektion, tankar och känslor ikapp - och ges då chans att tala om för oss de förändringar och kursändringar vi behöver  lyssna till. Men just detta - att verkligen välkomna stillheten - skrämmer många av oss eftersom när de signalerna börjar göra sig hörda och kräva att bli lyssnade  till - kanske genom tilltagande oönskade tillstånd av fysiska och psykiska obehag -vänder många av oss ryggen till och försöker springa därifrån och söka upp ännu mer frenetisk aktivitet eller dövar signalerna i alkohol, lugnande tabletter, mat etc som försök att undkomma sanningarna.
Och det hela bottnar i en tragisk missuppfattning eftersom dessa signaler aldrig någonsin vill oss något annat än bara väl. Precis som i nattens mardrömmar då vi jagas av monster eller olika skrämmande varelser som egentligen är en aspekt av en sida inom oss - utklätt till något skrämmande - och även där försöker springa ifrån oss själva..
Jag är inte av den uppfattningen att den enda saliggörande vägen till självinsikt är genom att studera budskapet i nattens drömmar. De finns givetvis flera vägar till detta - även om jag själv valt att intressera mig för denna "pang-på- rödbetan" väg till självkännedom just för att den så tydligt visar på vad vi inte vet om oss själva men behöver erkänna för att upprätthålla harmonin i våra liv.
Läs hela inlägget »

Personlig utveckling - eller Personlig av-veckling?

Jag återkommer - igen - till att jag tror att den personliga utvecklingen går - och måste gå - genom 3 olika steg:
1: a fasen: 
Man tror inte alls att tankar och känslor påverkar vårt liv och vår livssituation. Ingenting har någon egentlig mening och slumpen existerar. I denna fas har vi heller inte förstått att allt vi gör, tänker, känner absolut och 100%-igt vänder tillbaka till oss själva - utan undantag. I detta steg finns "ondskan" bara utanför oss själva - och erkänns sällan eller aldrig som något som bor inuti den egna personligheten.
2:a fasen: Jo... - man börjar förstå att man själv verkligen är orsaken i sitt eget liv och också magneten till det man tidigare kallade "slumpen", otur etc...Man lämnar mer och mer dörrmatte-beteendet och offer-rollen, och börjar gilla att ta ansvar över sitt eget liv, eftersom man inser de enorma vinsterna med just det. Man tränar flitigt mental träning och sätter sina målbilder och upprepar sina affirmationer. I detta stadium inser man mer och mer att vi alla är sammansatta av både svart - och vitt - och det är inte längre lika hotande.
3:e fasen: Efter att ha praktiserat detta en tid så börjar man våga släppa på egots kontrollbehov - för man inser mer och mer att det är precis det som det iallafall alltför ofta handlat om...- och överlåter åt Livet, Källan; Gud/Gudinnan - kalla det vad du vill - att absolut ha ett ord med i laget. Vi börjar t o m kunna ta till oss djupt i hjärtat att vi inte alls vet vad som är bäst för oss - och vi inser dessutom att det inte alls blir som vi tänkt oss - all mental träning till trots - för att det finns en absolut orsak och mening till just det.  Vi börjar "luckras upp" för att bli mottagliga för "något mer"...Vi är här inte lika benägna att hålla på med vår mentala träning och målbildande på liknande "panikfrusterat"-sätt som tidigare - eftersom vi just insett att vi inte har fullständig kontroll på läget utan vågar "lämna över " mer och mer. Vi vågar börja lyssna. Hjärtat talar med starkare och starkare stämma, vi hittar vårt "kall", vi agerar mer och mer utifrån ett inspirerat läge och bara "gör", bara "handlar" i de lägena.
Vi vågar låta livet "drabba oss" på ett helt annat sätt - välkomnar det till och med - lever mer och mer i tillit och acceptans av allt som sker eftersom vi just insett att det absolut och 100% finns en mening med att vi är just där vi är, i just precis de omständigheterna. Inget är "fel", ingen gör "fel". Kriget mot nuet, andra och oss själva har slutat. Allt är precis - just då - som det skall vara....och vi vågar omfamna det. Detta steg är inte ett läge av resignation och uppgivenhet - utan tvärtom en oerhörd vördnad och ödmjukhet inför livet och alla dess mysterier som vi långt ifrån har fullständig koll på - även om vi själva så gärna vill tro det.... Snarare är denna fas en välgörande och naturlig kontrollkapitulation, som egentligen är den enda hållbara vägen till verklig kraft och glädje i allas våra liv.
Så .... det tycks mig nu som att "trenden" inom området personlig utveckling i hög grad handlar om att lämna den gamla mentala sysselsättningen - vänsterhjärnefokuset - och mer och mer övergår till att handla om att just samverka med den kraft som vi alla är en del av - Livet, Källan, Naturen...Och lära oss att följa den viljan istället - eftersom den är så mycket klokare än allas våra egon tillsammans.
Och det är en vilja och kraft som ännu mer än vad vi kanske förstått tidigare gör att rätt man hamnar på rätt plats, att alla våra talanger och förmågor används och tas tillvara på absolut bästa sätt, att alla kommer till sin rätt på det sätt som gagnar helheten.
Vilken befrielse ligger inte i detta!

Agneta Oreheim
www.agnetaoreheim.se
Läs hela inlägget »

Premiär idag för nya hemsidan!

www.agnetaoreheim.se som lades ut alldeles nyss - och bloggen....Mitt gamla företag Auriga astrologikonsult har nu gått i graven och Anath personlig utveckling släpper jag oxå...De ersätts istället av detta - "Agneta Oreheim - för kraften inom dig"...

Skall bli kul att skriva små funderingar, reflektioner och lite annat.

Ha det fint - vi ses!

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter