• Blogg

2011 > 09

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

2011 > 09

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

2011 > 09

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!

Läs hela inlägget »

Behöver jag din kärlek?

På tåget igår på väg till Stockholm för att föreläsa om självkänsla satt jag och "blädderläste" i Byron Katies bok från 2005 igen - "Behöver jag din kärlek?"
Hon skriver: "Har du någonsin känt att ju mer du söker efter kärleken, desto mer tycks den undvika dig? Eller att du blir osäker av att försöka få andras bekräftelse? Om du har det finns det anledning till det. Det beror på att sökandet efter kärlek och bekräftelse är ett säkert sätt att förlora medvetenheten om båda. Man kan förlora medvetenheten om kärlek men aldrig kärleken själv. Kärlek är det vi är. Så - om kärlek är det vi är, varför letar vi då så intensivt efter den och ofta med så klent resultat? Enbart på grund av det vi tänker - de tankar vi tror på - som inte är sanna."
Och just denna kollektiva villfarelse är vi alla mer eller mindre offer för. Vi lever inte alls utifrån glädje och inspiration inifrån utan är tyvärr alldeles för ofta utifrån-styrda och fokuserar på tok för mycket på om andra kommer, eller inte kommer att gilla det vi gör och dem vi är.
I min föreläsning tog jag upp en händelse med en kille jag träffade för flera år sedan vars dröm var att få läsa upp sina dikter inför publik. Något som han definitivt drog sig för att göra då hans rädsla, då jag först träffade honom, för att stå inför publik var större än längtan att få dela med sig av sin poesi, sina tankar. Jag hade flera samtal med honom och peppade honom att just våga bryta igenom. Jag talade om för honom att det handlar om träning - som allt annat i livet - och att han inte skulle ställa kravet på sig själv att första gången då han gjorde detta kräva att det skulle bli perfekt, utan just se det som en utmaning som han genom träning blir bättre och bättre på. Istället motiverade jag honom att förstå att det är "träningsperspektivet" som är det enda viktiga och att den enda segern han skulle bry sig om var just segern över sina egna gamla rädslor. Jag betonade också för honom att han inte skulle förvänta sig applåder från publiken eller överhuvudtaget någonsin ha det som en drivkraft. Först förstod han inte vad jag menade men när jag förklarade att ingen av oss skall göra något överhuvudtaget om applåder och smicker är motorn till vårt agerande, eftersom ett sådant utgångsläge gör oss alla väldigt sårbara och är dömt på förhand. Visst är det härligt att få uppskattning - men att vara beroende av det, är något helt annat. Istället förklarade jag för honom att ta fasta på sin inspiration, sin mission och känslan i det han själv tyckte kändes så rätt att han till slut - inifrån - inte "kunde annat" än göra det han längtade efter. Och då skulle han också vara mer immun för andras "tyckanden".
Han vågade - och berättade efteråt för mig att han hade varit väldigt nervös och skakig. Men - han gjorde det - och det var ju det enda viktiga. Och nästa gång - ja då gick det givetvis ännu bättre.
Och som Byron Katie också skriver: "Det är svårt att jaga andra människors kärlek. Det är livsfarligt"

Läs hela inlägget »

Shamanskt drömarbete - vad är det?


Efter gårdagens trevliga och insiktsgivande drömträff med drömtrumresa här hemma hos mig, så vill jag spinna vidare på det lite grann...
Drömtolkning och drömarbete kan vara så mycket.....Själv har jag deltagit i flera drömgrupper under åren. Det har varit med Jungiansk inriktning, Montague Ullman-metoden m fl...Det har varit spännande och gett insikter - men inte förrän jag kom i kontakt med Louise Minerva Li, min härliga drömterapilärare och också senare Robert Moss, drömlärare som föreläser och har drömseminarier över hela världen, hade jag i dessa tidigare drömgrupper aldrig lärt mig att för att verkligen på djupet förstå drömbudskapet var det nödvändigt att gå tillbaka in i drömmen igen och ställa frågor och upprätta en levande dialog med drömfigurerna/drömsymbolerna. Detta blev en riktig kick och innebar att ytterligare djup och insikter avslöjades i drömmarna - och dessutom så mycket snabbare än via enbart ordet/språket. Den drömtolkning jag tidigare kommit i kontakt med hade mest handlat om att prata om drömmen och associera, någon enstaka gång måla drömmen - men alltså mestadels ett vänsterhjärne-orienterat sätt att "angripa" drömmen. 
På mina kurser använder jag trumman för just detta återinträden i drömmen. Jag upplever att man genom trummans entoniga, rytmiska och suggestiva slag lättare ges möjlighet att kunna nå det avslappnade tillstånd, en slags lättare "trance", som möjliggör att få tag på de djupa dröminsikterna.
För mig handlar också termen shamanskt drömarbete om mer än att "bara" använda trumman. Själva ordet shaman kommer från Tungu stammen i Sibirien – och betyder ”den som ser i mörkret”, och också andlig helare. Shamanismen är också det äldsta andliga praktiserandet. Arkeologiska fynd daterar detta till 40. 000 år tillbaks i tiden - vissa antropologer nämner 100.000 år. 
Shamanismen står för en livssyn där allt hänger ihop och är sammanvävt i livets väv, och också ser allt som levande. En shaman, man eller kvinna, reser in i ett alternativt medvetenhetstillstånd, en parallell veklighet utanför tiden. Detta medvetenhetstillstånd kan han/hon utnyttja för att förvärva kunskap och kraft eller hjälpa andra människor. Här får han/hon hjälp av sina hjälpandar, kraftdjur etc. Resan görs ofta med hjälp av trumman eller skallran genom sk trumresor.
 
Ytterligare en sak som tilltalar mig inom shamanismen är att shamanen till skillnad från t ex trance mediumskap – istället hela tiden är i full kontroll, vid fullt medvetande. Shamanen är alltså inte ett passivt instrument. Och en medicinman- eller kvinna är nödvändigtvis inte samma sak som en shaman. Medicinmannen kan ha rollen mer som en präst t ex och verkar i denna verkligheten - medans shamanen har sin kunskap ur och hämtat ifrån just den ”icke-ordinära verkligheten. 
En viktig parallell med shamanismens grundtanke och det shamanska drömarbetet är att var och en är sin egen profet som själv får direkt andlig vägledning utan mellanhänder. Här blir alltså sk drömlexikon onödigt. Det är detta som jag som kursledare gång på gång med stor vördnad får uppleva hända - att deltagarna blir förvånade över hur mycket kunskap de själva har direkt-tillgång till. Och hur "pang-på-rödbetan", ibland nästan skrämmande sant svaret ofta är. En tanke som inte annat gör än understödjer idén om att "svaret finns inom dig", och gör att tilliten till sig själv enbart kan växa.
 
Att också att se livet som en dröm och där uppgiften är att "vakna upp ur drömmen" för att bli medveten är också en grundtanke hämtat ur shamanismen som jag delar. Genom de verktyg och övningar jag använder mig av - utöver de mer  "traditionella"  - är kärnan i min uppfattning att livet är uttryck för en medvetenhet där allt är sammanlänkad levande energi, som ständigt talar till oss genom olika symboler, och där vi alla "drömmer fram" vår verklighet genom de inre bilder som vi ständigt aktiverar inom oss. Att lära oss ta tillvara på både nattens- och dagens "drömbilder" - genom att också tolka de "händelser" vi möter i det dagliga livet - hjälper oss att leva mer medvetet närvarande och i kontakt med själens röst.   
Är du nyfiken? Varför inte delta i något av mina drömseminarier?
Välkommen att besöka min hemsida!
www.agnetaoreheim.se under "kalendarium"
Läs hela inlägget »

Om att vara överallt...och ständigt på väg.


Jag läste någonstans något  klokt: ”Den som varit överallt och ständigt är på väg, har kanhända aldrig riktigt varit någonstans”.

När vi håller hög hastighet genom livet ser vi inte lika klart. Livet har ofta ingen chans att tala till oss eftersom vi dessutom är fullproppade med tankar, känslor och intryck sedan tidigare och som aldrig har fått en chans att bli sorterade och få sjunka undan. Med för mycket "unfinished business" på livskontot så missar vi också nyanserna, det finstilta.Vi tolkar signaler både utifrån och inifrån sämre, och riskerar till och med att totalt negligera dem. Och med ett ständigt växande "unfinished business"- konto har vi inga som helst extraresurser att ta till i situationer då livet erbjuder sådant vi själva kanske inte alls tycker att livet "borde" innehålla, eftersom vi utan att veta om det gått på reservkrafterna sedan länge. Kriser och utmaningar - som oavsett om vi gillar dem eller inte -ändock hör till livets ingredienser - blir då inte bara en fas att gå igenom utan något som definitivt kan få oss på fall och t o m rejält köra fast i.

 

Men innan det gått så långt så har vi kanske försökt med olika strategier, medvetna eller omedvetna, för att hantera den känsla av olust, meningslöshet och avsaknad av kraft och glädje som mer och mer gjort sig påmind - ofta genom de stunder då vi dragit ner på takten och inte sprungit fullt så fort genom livet.

 

För saktar vi ner och gör oss mindre sysselsatta så kommer intrycken ikapp oss. Det är signaler och känslor som i ett sådant läge ofta inte upplevs som odelat positiva eftersom vi inte förstår eller kan ta till oss det välsignade budskapet. Ifrågasättande och tomhetskänslor smyger sig på och börjar enträget och återkommande tala om för oss att det som varit drivkrafter och känts som meningsfulla aktiviteter tidigare, nu inte räcker längre. Materiella statussträvanden ger inte samma kickar. Konsumtion, yttre prestation och ambition tillfredställer heller inte längre - och måste som vilken annan drog som helst trappas upp i omfattning för att tillfälligt kunna lindra det som ändå omöjligt kan lindras genom flykt och förnekelse.

 

Vågar vi verkligen lyssna så börjar vi förstå att vi måste söka på annat håll. Bakom den neurotiska rastlösheten och det omedvetna behovet av att fly finns en sanning som väntat på oss länge. Vi måste trevande börja söka andra värden, genom att låta det gamla och uttjänta få tillåtelse att kapitulera och definitivt begravas. Det tidigare alltför uppskruvade tempot har i positiv bemärkelse, oss ovetandes, tvingat in oss i existentiella omvärderingar. Det andliga behovet trycker på och kräver sitt.

Men det krävs mod att trampa nya stigar. Stigar som till en början kan upplevas som att gå på gungfly och gör att vi ibland när tron på oss själva sviktar och vi inte har vår nya hamn i sikte, fegt ramlar tillbaka på den stora, enkla, raka vägen igen.

 

Men har vi börjat den inre vandringen och upptäcktsfärden så går det inte att backa. Trots osäkerhetskänslan i början blir våra steg säkrare för varje kliv. När hjärtats röst tillåts att tala högre kan vi inte bli annat är mer och mer modiga. Glädjen över att – äntligen – ha hittat styrkan och säkerheten genom vår ständigt starkare och tydligare inre kompass är belöningen. Då går vi inte lika lätt vilse i en yttre stressig och kaotisk värld, eftersom den världen inte längre kan utgöra en lockelse för oss. Vi har börjat hitta hem.  

                                                      Agneta Oreheim

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter