• Blogg

2011 > 10


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

2011 > 10


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

2011 > 10


Att gå över bron
Vi lever i en spännande tid och kanske särskilt i dessa dagar med den sista delen av Mayakalenderns sista dag och avslut i annalkande - den 28 oktober - och med Inkaprofetsiorna om de tre dagarna i psykiskt mörker i helgen som kommer. Personligen så känns det mycket starkt och högtidligt. Förändringen och frekvensförändringen är kanske mer subtil på det personliga planet samtidigt som vi sett tydliga omformande krafter i världs-scenariot den senaste tiden...


Den värld vi ser reflekterar den person vi själva blivit - och tycker vi inte om det vi ser i världen så måste vi börja möta det vi inte tycker om i oss själva. Att gå över bron till en bättre värld börjar med att gå över bron i våra egna tankar, lämna det vanemässiga mentala mönstret av rädsla och separation till förmån för upplevelsen av enhet och glädje. Men då behövs disciplin - en envis andlig disciplin - för att ändra på ett tillstånd där kärlek är mer sällsynt än rädslan. Vi får bestämma oss för att inte se med "kroppens ögon" utan att välja att se bakom. att påminna oss att ljuset, glädjen och allt det goda alltid utan undantag finns, fördolt, under ytan - oberoende av hur skrämmande "verkligheten" ser ut. Och med vetskapen om att det vi fokuserar på växer så kan inte resultaten, i längden, utebli. Vi kommer i mål olika snabbt och det står i proportion till hur levande denna tanke är för oss - om vi verkligen lever den - eller inte. Vi kan välja om vi vill leva i de oändliga möjligheternas rike - eller inte. Och det valet gör vi medvetet eller omedvetet i varje sekund, och får ständigt resultat därefter.
Vi är här för att delta i en fantastisk omstörtning av världens rädslostyrda tankeformer, och har hjälp av att påminna oss att denna verklighet är den "vikarierande verkligheten", en orsaksvärld utifrån konsekvenser av tidigare tänkta omedvetna tankar och tidigare upplevda omedvetna känslotillstånd, som om och om igen på grund av omedvetenheten inom oss, ständigt skapar mer av en verklighet som vi önskar oss ifrån och inte vill ha.
Personligen så har jag de senaste månaderna tydligt märkt direkt-resulat av att jag medvetet ännu mer och ännu tydligare fokuserar på det jag vill ska hända, istället för att idissla repriser av ett icke-önskat nu-tillstånd. Eller när saker och ting skett som jag inte önskat har jag påmint mig om att en kraft, och en vilja mycket större och klokare än mig själv skall få tillträde i mig och mitt liv. När jag har välkomnat detta och litar på att släppa fram den kraften, när jag väljer att lita på livet - då har saker skett som kan tyckas fantastiska. Det är som att just det tankevalet och känslotillståndet har fått extra skjuts och just därför snabbare manifesteras i denna tid. Och jag tror att det är precis detta som skiftet innebär - nu har vi chans att mer och mer uppleva och få " "credit" för och direkt-konskevenser av våra medvetna val. Vi har ljuset ännu starkare i ryggen, som en ännu tydligare uppbackning. Och det gör att jag ser mycket fram emot att gå över bron.

Läs hela inlägget »


Du kan bara sakna det du inte gett ut!
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Det gav iallafall mig ytterligare djup och förståelse för att vi verkligen är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva... vårt liv är en spegel...., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.


För - det är ju precis så jag tror att det fungerar. Och när vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att - om och om igen - påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje - ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då KAN det bara komma meeeeeeeeeeeer av det!


Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter "drabbar" oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv - och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg, kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först. Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt - då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsaken och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat ge ut mer av det vi önskar oss! 

Läs hela inlägget »

Om att vara på rätt frekvens

Jag läste nyligen en indisk berättelse, tagen från "99 berättelser" skriven av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron.

"Det finns en sägen om ett tempel som var byggt på en ö långt ute i havet. I templet fanns tusen klockor som ringde så vackert att alla hjärtan dansade av glädje. Templet och alla de vackra klockorna sjönk i havet för längesedan, men legenden berättar att de har fortsatt att ringa. Den som ger sig tid att lyssna kan höra dem än idag.

En ung man hade hört talas om klockorna och ville höra deras klang. Han hade bestämt sig för att ingen ansträngning skulle vara för stor. Hela dagarna satt han på stranden, men det enda han hörde var vågornas brus. Om och om igen frågade han befolkningen på ön om den hemlighetsfulla sägnen. Ständigt fick han samma svar: Den som lyssnar kan höra klockornas klang, men hans ansträngningar gav inget resultat.

Han gick ner till stranden en sista gång och lyssnade till havets brus. Han hade inga förväntningar på att höra klockorna så han brydde sig inte om att havet brusade och vågorna slog mot stranden. Då uppstod en djup tystnad i hans hjärta. I den tystnaden hörde han en liten klocka pingla. Sedan hördes en annan med lite djupare klang, sedan en till och en till, ända tills alla tusen klockor ringde i en underbar samklang.

Den unge mannens hjärta fylldes av förundran och glädje."


I kölvattnet efter böcker som "The Secret" t ex och med större och större medvetenhet som delas av fler och fler människor att vi alla är skapare av vår verklighet så är det lätt att tro att det hela handlar om viljeansträngning - och att det skulle vara den som fattas om vi inte uppnår det resultat vi önskar när vi har affirmerat, gjort vår mentala träning och satt vår affärsplan.

Men - eftersom det är de aktiva känslofrekvenserna i medvetandet som skapar och lockar fram efterlängtade mål - så kommer vi aldrig att nå några mål om vi om och om igen sätter våra mål utifrån ständigt fel frekvensutgångspunkt  - vilja, kamp,fight t ex....Och kryddar vi dessutom med frustration, rädsla och panik och aktiverar en känsla av att det "måste" hända, att vi "dör " om det inte inträffar etc - då har vi skaffat oss en strategi som med säkerhet aldrig kommer att ta oss till det önskade målet. Konsten är att släppa den negativa bindningen till att vara beroende av utgången, att släppa känslan av att på ett paniskt sätt "behöva" - och att istället mjukt och lekfullt välkomna det in i vårt liv. Då har vi lagt grunden för en betydligt bättre fungerande skaparfrekvensnivå. På samma sätt finns en parallell till något som jag för många år sedan fick höra - att änglarna aldrig kommer  till oss då vi befinner oss i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet. De känner bara till glädje och söker sig naturligt till det de känner igen - nämligen frekvensen av glädje. Detta innebär ju då att vi själva först måste höja oss till den frekvensnivå vi vill uppleva mer av - för att överhuvudtaget kunna manifestera det i vårt liv.

Så - det bör ju vara dit, till den frekvensnivån, som den unge mannen i berättelsen kom, då han till slut lämnade viljeansträngningen bakom sig och bara öppnade sig för att ta emot vad som alltid funnits där -  under den tid han befunnit sig på fel mental- och känslomässig frekvens - och som konsekvens då inte hörde den ljuvliga klockklangen som alltid egentligen spelats för honom...


Läs hela inlägget »

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter