• Blogg

2014 > 08


Som jag ser det, håller vi på med att utifrån olika livsåskådningsperspektiv lära oss  att livet är en spegel, att vi om och om igen ytterst enbart möter oss själva och konsekvensen av våra handlingar, genom det livet erbjuder oss. För mig handlar detta om en på alla nivåer verksam naturlag. En naturlag som är logisk och konsekvent - även om vi inte alltid greppar anledningen eller tidsperspektivet vad gäller både de turliga och mer oturliga upplevelserna.

Och - nej det är verkligen inte alltid kul att upplva de negativa konsekvensrna! Jag blir i stunden självklart också ledsen, arg, irriterad och besviken när saker går mig - mitt ego - emot. När jag hade "beställt" en annan utgång, när jag hade önskat något helt annat. Men denna livsinställning hjälper iallafall mig att snabbare återfå kraft och energi i stunder av motgång och prövningar. Anammar vi denna idé så är det som jag ser det en fantastisk källa till styrka - där skuld och skam inför vårt öde, absolut inte har någon plats eftersom vi alla är här för att lära. Vi går i Livets skola.

Det jag tycker är intressant är att notera hur det ibland haltar rejält i olika resonemang. Där det annars självklart accepterats idéer som t ex attraktionslag, tankens kraft etcetera så dyker det ändock och ofta upp undantag ... Det verkar som när prövningarna blir för starka eller för många då gäller plötsligt inte denna princip som tidigare i plånbokstinna mer ljusa välgångsdagar var självklar att basunera ut, om hur man på egen hand attraherade de goda omständigheterna. I de mer prövande stunderna blir resonemang om energitjuvar, otur och allehanda undantag plötsligt de verksamma naturlagarna...Då finns det gränser för kärleksförmågan och acceptansen, då finns det människor som skall stängas ute för att skydda den egna sfären. Då är det inte lika självklart att man skapat, om än omedvetet, situationen.

Men...tänker jag - om vi alla är ett, om vi alla är en enhet och bara kan möta oss själva, kan det ju aldrig finnas några undantag. Det blir lite som historien om att "vara lite gravid". Antingen är det sant - eller så är det inte det. Jag är också i sammanhanget medveten om att känna till och praktisera den ibland nödvändiga skillnaden mellan att stänga sin dörr och stänga sitt hjärta, då människor inte alltid är  medvetna om var de egna och andras gränser går. Men - det mina tankar idag fastnade i var själva den inre attityden till livets omständigheter...Jag tror definitivt att den är konsekvensskapande - och den är igång hela tiden!

Läs hela inlägget »

Då och då hamnar jag i diskussioner där acceptans av verkligheten likställs med en passivitet och resignation. Så upplever jag det inte alls ...

Att göra motstånd mot verklig-heten och sanningen i den, tar en hel del kraft och energi. Just nu, precis just nu - är det exakt som det är. Och det finns anledningar till det tänker jag, även om jag själv inte alltid förstår dessa orsaker. Att kriga mot något som är, som finns, som är verkligt får det inte att försvinna. Däremot kan just acceptansen vara ett väldigt bra verktyg till att iallafall börja skönja en ljusning, en förändring av tillståndet.

Det paradoxala är ju att när acceptansen väl fått en chans, när den ibland smärtsamma sanningen väl fullt ut erkänts, då kommer kraften, energin och kreativiteten tillbaka. Då får vi hjälp på vägen, med lösningar, idéer och dörröppnare av olika slag. Det gör att det blir så mycket enklare att ta beslut, att göra det bästa av en situation, som sedan ges möjlighet att växa vidare till något ännu bättre. Vi slipper fastna i ett ständigt och utdraget repriserande och därmed tärande lidande. Acceptans ger energi och glädje!

 
Läs hela inlägget »

2014 > 08


Som jag ser det, håller vi på med att utifrån olika livsåskådningsperspektiv lära oss  att livet är en spegel, att vi om och om igen ytterst enbart möter oss själva och konsekvensen av våra handlingar, genom det livet erbjuder oss. För mig handlar detta om en på alla nivåer verksam naturlag. En naturlag som är logisk och konsekvent - även om vi inte alltid greppar anledningen eller tidsperspektivet vad gäller både de turliga och mer oturliga upplevelserna.

Och - nej det är verkligen inte alltid kul att upplva de negativa konsekvensrna! Jag blir i stunden självklart också ledsen, arg, irriterad och besviken när saker går mig - mitt ego - emot. När jag hade "beställt" en annan utgång, när jag hade önskat något helt annat. Men denna livsinställning hjälper iallafall mig att snabbare återfå kraft och energi i stunder av motgång och prövningar. Anammar vi denna idé så är det som jag ser det en fantastisk källa till styrka - där skuld och skam inför vårt öde, absolut inte har någon plats eftersom vi alla är här för att lära. Vi går i Livets skola.

Det jag tycker är intressant är att notera hur det ibland haltar rejält i olika resonemang. Där det annars självklart accepterats idéer som t ex attraktionslag, tankens kraft etcetera så dyker det ändock och ofta upp undantag ... Det verkar som när prövningarna blir för starka eller för många då gäller plötsligt inte denna princip som tidigare i plånbokstinna mer ljusa välgångsdagar var självklar att basunera ut, om hur man på egen hand attraherade de goda omständigheterna. I de mer prövande stunderna blir resonemang om energitjuvar, otur och allehanda undantag plötsligt de verksamma naturlagarna...Då finns det gränser för kärleksförmågan och acceptansen, då finns det människor som skall stängas ute för att skydda den egna sfären. Då är det inte lika självklart att man skapat, om än omedvetet, situationen.

Men...tänker jag - om vi alla är ett, om vi alla är en enhet och bara kan möta oss själva, kan det ju aldrig finnas några undantag. Det blir lite som historien om att "vara lite gravid". Antingen är det sant - eller så är det inte det. Jag är också i sammanhanget medveten om att känna till och praktisera den ibland nödvändiga skillnaden mellan att stänga sin dörr och stänga sitt hjärta, då människor inte alltid är  medvetna om var de egna och andras gränser går. Men - det mina tankar idag fastnade i var själva den inre attityden till livets omständigheter...Jag tror definitivt att den är konsekvensskapande - och den är igång hela tiden!

Läs hela inlägget »

Då och då hamnar jag i diskussioner där acceptans av verkligheten likställs med en passivitet och resignation. Så upplever jag det inte alls ...

Att göra motstånd mot verklig-heten och sanningen i den, tar en hel del kraft och energi. Just nu, precis just nu - är det exakt som det är. Och det finns anledningar till det tänker jag, även om jag själv inte alltid förstår dessa orsaker. Att kriga mot något som är, som finns, som är verkligt får det inte att försvinna. Däremot kan just acceptansen vara ett väldigt bra verktyg till att iallafall börja skönja en ljusning, en förändring av tillståndet.

Det paradoxala är ju att när acceptansen väl fått en chans, när den ibland smärtsamma sanningen väl fullt ut erkänts, då kommer kraften, energin och kreativiteten tillbaka. Då får vi hjälp på vägen, med lösningar, idéer och dörröppnare av olika slag. Det gör att det blir så mycket enklare att ta beslut, att göra det bästa av en situation, som sedan ges möjlighet att växa vidare till något ännu bättre. Vi slipper fastna i ett ständigt och utdraget repriserande och därmed tärande lidande. Acceptans ger energi och glädje!

 
Läs hela inlägget »

2014 > 08


Som jag ser det, håller vi på med att utifrån olika livsåskådningsperspektiv lära oss  att livet är en spegel, att vi om och om igen ytterst enbart möter oss själva och konsekvensen av våra handlingar, genom det livet erbjuder oss. För mig handlar detta om en på alla nivåer verksam naturlag. En naturlag som är logisk och konsekvent - även om vi inte alltid greppar anledningen eller tidsperspektivet vad gäller både de turliga och mer oturliga upplevelserna.

Och - nej det är verkligen inte alltid kul att upplva de negativa konsekvensrna! Jag blir i stunden självklart också ledsen, arg, irriterad och besviken när saker går mig - mitt ego - emot. När jag hade "beställt" en annan utgång, när jag hade önskat något helt annat. Men denna livsinställning hjälper iallafall mig att snabbare återfå kraft och energi i stunder av motgång och prövningar. Anammar vi denna idé så är det som jag ser det en fantastisk källa till styrka - där skuld och skam inför vårt öde, absolut inte har någon plats eftersom vi alla är här för att lära. Vi går i Livets skola.

Det jag tycker är intressant är att notera hur det ibland haltar rejält i olika resonemang. Där det annars självklart accepterats idéer som t ex attraktionslag, tankens kraft etcetera så dyker det ändock och ofta upp undantag ... Det verkar som när prövningarna blir för starka eller för många då gäller plötsligt inte denna princip som tidigare i plånbokstinna mer ljusa välgångsdagar var självklar att basunera ut, om hur man på egen hand attraherade de goda omständigheterna. I de mer prövande stunderna blir resonemang om energitjuvar, otur och allehanda undantag plötsligt de verksamma naturlagarna...Då finns det gränser för kärleksförmågan och acceptansen, då finns det människor som skall stängas ute för att skydda den egna sfären. Då är det inte lika självklart att man skapat, om än omedvetet, situationen.

Men...tänker jag - om vi alla är ett, om vi alla är en enhet och bara kan möta oss själva, kan det ju aldrig finnas några undantag. Det blir lite som historien om att "vara lite gravid". Antingen är det sant - eller så är det inte det. Jag är också i sammanhanget medveten om att känna till och praktisera den ibland nödvändiga skillnaden mellan att stänga sin dörr och stänga sitt hjärta, då människor inte alltid är  medvetna om var de egna och andras gränser går. Men - det mina tankar idag fastnade i var själva den inre attityden till livets omständigheter...Jag tror definitivt att den är konsekvensskapande - och den är igång hela tiden!

Läs hela inlägget »

Då och då hamnar jag i diskussioner där acceptans av verkligheten likställs med en passivitet och resignation. Så upplever jag det inte alls ...

Att göra motstånd mot verklig-heten och sanningen i den, tar en hel del kraft och energi. Just nu, precis just nu - är det exakt som det är. Och det finns anledningar till det tänker jag, även om jag själv inte alltid förstår dessa orsaker. Att kriga mot något som är, som finns, som är verkligt får det inte att försvinna. Däremot kan just acceptansen vara ett väldigt bra verktyg till att iallafall börja skönja en ljusning, en förändring av tillståndet.

Det paradoxala är ju att när acceptansen väl fått en chans, när den ibland smärtsamma sanningen väl fullt ut erkänts, då kommer kraften, energin och kreativiteten tillbaka. Då får vi hjälp på vägen, med lösningar, idéer och dörröppnare av olika slag. Det gör att det blir så mycket enklare att ta beslut, att göra det bästa av en situation, som sedan ges möjlighet att växa vidare till något ännu bättre. Vi slipper fastna i ett ständigt och utdraget repriserande och därmed tärande lidande. Acceptans ger energi och glädje!

 
Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter