• Blogg

2017 > 05

15373918-f785N 15373918-f785N

"Fader förlåt dem - för de vet inte vad de gör".
Så sade en klok man som vandrade här på jorden för nästan 2000 år sedan. Det var ett konstaterande utifrån kärlek. Inget dömande, inget stämplande,inget kränkande. Ett konstaterande av verkligheten - helt enkelt.

Vi går alla i livets skola - lär oss olika saker vid olika tidpunkter. När "poletterna" ramlar ner, när vi verkligen förstår, då har vi hittat balansen mellan känsla och intelligens inom oss. Balansen som gör det möjligt att verkligen "se", och se bakom. Det kan vi inte prata eller diskutera oss till. Det är något som måste levas, upplevas och kännas. Det är det som kallas empatiutveckling.

Läs hela inlägget »


Häromdagen kände jag mig dragen att återigen läsa myten om Inanna. Nu var det ”Inannans resa” av Sylvia Brinton Perera jag tog fram. Det var en berättelse som fångade mig för längesedan och som jag också använt mig av för att bl a illustrera Pluto -  och Skorpionsymboliken i astrologin på mina astrologiföreläsningar. Nu med tilltagande ”skuggengagemang” på jobbfronten, så kändes det intressant på ett nytt sätt.
 
Den sumeriska Inannamyten handlar om hennes - himladrottningens -  nedstigande till underjorden men också återkomsten därifrån, pånyttfödd, helad och med ett förnyat djup. Myten kan man tolka ur flera aspekter. Den tjänar som en spegling av naturens rytmiska ordning, årstidsväxlingarna i växtligheten t ex, och är därför en påminnelse till oss, män som kvinnor, att leva med denna medvetenhet om ständig förändring som ett Livets löfte.
 
Ereshkigal , den mörka systern i underjorden
Inanna färdas ner till sin mörka syster, Ereshkigal och behöver för att försonas med de sidorna inom sig själv underkasta sig hennes vilja och till slut också dö. Hon dödas och hängs upp, ”korsfästs”, på en krok i tre dagar. På vägen ner passerar hon sju portar där hon ”bugande och naken” får lämna ifrån sig allt hon tidigare hängt upp sin identitet på och som hört till den anpassning hon gjort gentemot den yttre världen.
 
Nödvändig kapitulation
Denna ”underkastelse” är inte något passivt, utan ett livsbefrämjande uppgivande av de sidor inom oss som hindrar livet att leva inom oss, med de djup, den passion, urkraft och lidelse som hör till. Det är en aktiv vilja att istället ta emot, att få uppleva.
På detta sätt kan man se myten som en beskrivning på hur vi håller oss hela och friska. Att stiga ned till våra inre djup, att våga se vad som gömmer sig i inre skrymslen och dolda vrår, av sådant vi kanske länge förnekat och undertryckt är en förutsättning för att leva sant. Förstår vi detta så kan myten påminna oss om behovet att just lyfta fram dessa medvetet förpassade sidor inom oss.
 
En modell för vår civilisation
Vi kan också se myten som en påminnelse för hela vår civilisation i nuläget. Att inte längre förneka, ljuga och skönmåla för varandra och oss själva. Myten påminner oss om vår samhörighet med allt och alla. Ljus och mörker bör gå hand i hand, och att det är därigenom vi hittar kraft, förnyelse och läkning på alla nivåer.
 
Dödens ögon
Det berättas om Ereshkigal att hon äger ”dödens ögon” -  något som för mig framstår som nödvändig och objektiv realism. Att ha modet att våga se hur det verkligen förhåller sig, utan smickrande, förhärligande illusioner. Om vi själva värjer oss ifrån att då och då använda oss av detta paradoxalt livgivande ”dödens öga” i vårt sätt att handskas med livet, drar vi oss mot antigen depression eller så styrs vi av ett överdrivet ego, ett kompenserande självhävdelsebehov och en falsk känsla av att vara unika. Dessa yttringar brukar höra ihop, och visar på villfarelsen och strävan efter att förneka mötet med ”mörkret”.
Inanna blir hel genom mötet med sin mörka syster, sitt andra jag. Ereshkigal kräver respekt och vördnad av oss alla för att uppnå balans – och ger oss mycket kraft, liv och glädje tillbaka om vi samarbetar med henne.

Läs hela inlägget »



 
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Och det var också något jag själv – igen – fick påminna mig om när jag nyligen kände mig negligerad och icke- respekterad. Citatet gav mig ytterligare djup och förståelse för att vi är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva… vårt liv är en spegel…., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.
För – det är ju precis så jag tror att det fungerar.

När vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att – om och om igen – påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje – ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då kan det bara komma meeer av det!

Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter ”drabbar” oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv – och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg – kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först.

Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt – då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsak och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat träna på att ge ut mer av det vi önskar oss. Och vi får tag i vår kraft igen!

Läs hela inlägget »

2017 > 05

15373918-f785N 15373918-f785N

"Fader förlåt dem - för de vet inte vad de gör".
Så sade en klok man som vandrade här på jorden för nästan 2000 år sedan. Det var ett konstaterande utifrån kärlek. Inget dömande, inget stämplande,inget kränkande. Ett konstaterande av verkligheten - helt enkelt.

Vi går alla i livets skola - lär oss olika saker vid olika tidpunkter. När "poletterna" ramlar ner, när vi verkligen förstår, då har vi hittat balansen mellan känsla och intelligens inom oss. Balansen som gör det möjligt att verkligen "se", och se bakom. Det kan vi inte prata eller diskutera oss till. Det är något som måste levas, upplevas och kännas. Det är det som kallas empatiutveckling.

Läs hela inlägget »


Häromdagen kände jag mig dragen att återigen läsa myten om Inanna. Nu var det ”Inannans resa” av Sylvia Brinton Perera jag tog fram. Det var en berättelse som fångade mig för längesedan och som jag också använt mig av för att bl a illustrera Pluto -  och Skorpionsymboliken i astrologin på mina astrologiföreläsningar. Nu med tilltagande ”skuggengagemang” på jobbfronten, så kändes det intressant på ett nytt sätt.
 
Den sumeriska Inannamyten handlar om hennes - himladrottningens -  nedstigande till underjorden men också återkomsten därifrån, pånyttfödd, helad och med ett förnyat djup. Myten kan man tolka ur flera aspekter. Den tjänar som en spegling av naturens rytmiska ordning, årstidsväxlingarna i växtligheten t ex, och är därför en påminnelse till oss, män som kvinnor, att leva med denna medvetenhet om ständig förändring som ett Livets löfte.
 
Ereshkigal , den mörka systern i underjorden
Inanna färdas ner till sin mörka syster, Ereshkigal och behöver för att försonas med de sidorna inom sig själv underkasta sig hennes vilja och till slut också dö. Hon dödas och hängs upp, ”korsfästs”, på en krok i tre dagar. På vägen ner passerar hon sju portar där hon ”bugande och naken” får lämna ifrån sig allt hon tidigare hängt upp sin identitet på och som hört till den anpassning hon gjort gentemot den yttre världen.
 
Nödvändig kapitulation
Denna ”underkastelse” är inte något passivt, utan ett livsbefrämjande uppgivande av de sidor inom oss som hindrar livet att leva inom oss, med de djup, den passion, urkraft och lidelse som hör till. Det är en aktiv vilja att istället ta emot, att få uppleva.
På detta sätt kan man se myten som en beskrivning på hur vi håller oss hela och friska. Att stiga ned till våra inre djup, att våga se vad som gömmer sig i inre skrymslen och dolda vrår, av sådant vi kanske länge förnekat och undertryckt är en förutsättning för att leva sant. Förstår vi detta så kan myten påminna oss om behovet att just lyfta fram dessa medvetet förpassade sidor inom oss.
 
En modell för vår civilisation
Vi kan också se myten som en påminnelse för hela vår civilisation i nuläget. Att inte längre förneka, ljuga och skönmåla för varandra och oss själva. Myten påminner oss om vår samhörighet med allt och alla. Ljus och mörker bör gå hand i hand, och att det är därigenom vi hittar kraft, förnyelse och läkning på alla nivåer.
 
Dödens ögon
Det berättas om Ereshkigal att hon äger ”dödens ögon” -  något som för mig framstår som nödvändig och objektiv realism. Att ha modet att våga se hur det verkligen förhåller sig, utan smickrande, förhärligande illusioner. Om vi själva värjer oss ifrån att då och då använda oss av detta paradoxalt livgivande ”dödens öga” i vårt sätt att handskas med livet, drar vi oss mot antigen depression eller så styrs vi av ett överdrivet ego, ett kompenserande självhävdelsebehov och en falsk känsla av att vara unika. Dessa yttringar brukar höra ihop, och visar på villfarelsen och strävan efter att förneka mötet med ”mörkret”.
Inanna blir hel genom mötet med sin mörka syster, sitt andra jag. Ereshkigal kräver respekt och vördnad av oss alla för att uppnå balans – och ger oss mycket kraft, liv och glädje tillbaka om vi samarbetar med henne.

Läs hela inlägget »



 
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Och det var också något jag själv – igen – fick påminna mig om när jag nyligen kände mig negligerad och icke- respekterad. Citatet gav mig ytterligare djup och förståelse för att vi är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva… vårt liv är en spegel…., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.
För – det är ju precis så jag tror att det fungerar.

När vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att – om och om igen – påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje – ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då kan det bara komma meeer av det!

Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter ”drabbar” oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv – och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg – kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först.

Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt – då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsak och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat träna på att ge ut mer av det vi önskar oss. Och vi får tag i vår kraft igen!

Läs hela inlägget »

2017 > 05

15373918-f785N 15373918-f785N

"Fader förlåt dem - för de vet inte vad de gör".
Så sade en klok man som vandrade här på jorden för nästan 2000 år sedan. Det var ett konstaterande utifrån kärlek. Inget dömande, inget stämplande,inget kränkande. Ett konstaterande av verkligheten - helt enkelt.

Vi går alla i livets skola - lär oss olika saker vid olika tidpunkter. När "poletterna" ramlar ner, när vi verkligen förstår, då har vi hittat balansen mellan känsla och intelligens inom oss. Balansen som gör det möjligt att verkligen "se", och se bakom. Det kan vi inte prata eller diskutera oss till. Det är något som måste levas, upplevas och kännas. Det är det som kallas empatiutveckling.

Läs hela inlägget »


Häromdagen kände jag mig dragen att återigen läsa myten om Inanna. Nu var det ”Inannans resa” av Sylvia Brinton Perera jag tog fram. Det var en berättelse som fångade mig för längesedan och som jag också använt mig av för att bl a illustrera Pluto -  och Skorpionsymboliken i astrologin på mina astrologiföreläsningar. Nu med tilltagande ”skuggengagemang” på jobbfronten, så kändes det intressant på ett nytt sätt.
 
Den sumeriska Inannamyten handlar om hennes - himladrottningens -  nedstigande till underjorden men också återkomsten därifrån, pånyttfödd, helad och med ett förnyat djup. Myten kan man tolka ur flera aspekter. Den tjänar som en spegling av naturens rytmiska ordning, årstidsväxlingarna i växtligheten t ex, och är därför en påminnelse till oss, män som kvinnor, att leva med denna medvetenhet om ständig förändring som ett Livets löfte.
 
Ereshkigal , den mörka systern i underjorden
Inanna färdas ner till sin mörka syster, Ereshkigal och behöver för att försonas med de sidorna inom sig själv underkasta sig hennes vilja och till slut också dö. Hon dödas och hängs upp, ”korsfästs”, på en krok i tre dagar. På vägen ner passerar hon sju portar där hon ”bugande och naken” får lämna ifrån sig allt hon tidigare hängt upp sin identitet på och som hört till den anpassning hon gjort gentemot den yttre världen.
 
Nödvändig kapitulation
Denna ”underkastelse” är inte något passivt, utan ett livsbefrämjande uppgivande av de sidor inom oss som hindrar livet att leva inom oss, med de djup, den passion, urkraft och lidelse som hör till. Det är en aktiv vilja att istället ta emot, att få uppleva.
På detta sätt kan man se myten som en beskrivning på hur vi håller oss hela och friska. Att stiga ned till våra inre djup, att våga se vad som gömmer sig i inre skrymslen och dolda vrår, av sådant vi kanske länge förnekat och undertryckt är en förutsättning för att leva sant. Förstår vi detta så kan myten påminna oss om behovet att just lyfta fram dessa medvetet förpassade sidor inom oss.
 
En modell för vår civilisation
Vi kan också se myten som en påminnelse för hela vår civilisation i nuläget. Att inte längre förneka, ljuga och skönmåla för varandra och oss själva. Myten påminner oss om vår samhörighet med allt och alla. Ljus och mörker bör gå hand i hand, och att det är därigenom vi hittar kraft, förnyelse och läkning på alla nivåer.
 
Dödens ögon
Det berättas om Ereshkigal att hon äger ”dödens ögon” -  något som för mig framstår som nödvändig och objektiv realism. Att ha modet att våga se hur det verkligen förhåller sig, utan smickrande, förhärligande illusioner. Om vi själva värjer oss ifrån att då och då använda oss av detta paradoxalt livgivande ”dödens öga” i vårt sätt att handskas med livet, drar vi oss mot antigen depression eller så styrs vi av ett överdrivet ego, ett kompenserande självhävdelsebehov och en falsk känsla av att vara unika. Dessa yttringar brukar höra ihop, och visar på villfarelsen och strävan efter att förneka mötet med ”mörkret”.
Inanna blir hel genom mötet med sin mörka syster, sitt andra jag. Ereshkigal kräver respekt och vördnad av oss alla för att uppnå balans – och ger oss mycket kraft, liv och glädje tillbaka om vi samarbetar med henne.

Läs hela inlägget »



 
Detta var en av de många insiktsfulla meningar jag fastnade för, och som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag under ett år intensivt studerade A Course In Miracles, under senare delen av 90-talet, då jag gick en lärarutbilning inom detta.

Och det var också något jag själv – igen – fick påminna mig om när jag nyligen kände mig negligerad och icke- respekterad. Citatet gav mig ytterligare djup och förståelse för att vi är attraherande magneter allihop, utan undantag. Uttryck som att allt vi möter har vi skapat själva… vårt liv är en spegel…., vi måste själv vara essensen av det vi vill ha mer av i vårt liv etc som jag tidigare stött på, djupnade ännu mer.
För – det är ju precis så jag tror att det fungerar.

När vi förstått innebörden har vi definitivt utrotat alla eventuella rester av offermentalitet och orättvisetänk. Så det gäller att – om och om igen – påminna oss, så fort vi känner en avsaknad av något i livet och börja bygga upp just precis det vi önskar mer av, inifrån oss själva. Kärlek, tillit, glädje – ja, vad det än är som vi längtar efter så är det vi själva som måste ställa in fokusmagneten på just det, och verkligen vara det vi längtar efter och sända ut och ge ifrån oss just de frekvenserna. Då kan det bara komma meeer av det!

Tyvärr är det ju så lätt att glömma detta när motgång och svårigheter ”drabbar” oss i vardagen. Tidigare svek och besvikelser t ex kan göra att insikten om att det är jag själv som är den djupaste orsaken i mitt liv – och inte de smärtsamma händelserna eller sårande personerna som till synes genom slumpen kommit i min väg – kan kännas väldigt främmande, till och med omöjligt att ta till sig först.

Men efter ett otal repriser av samma typ av händelser, relationer och upplevelser då vi börjar tröttna på att lida och må dåligt – då inser vi att det ligger något i denna tanke. Och fr o m då har vi inte lika lätt att glömma vad som är orsak och vad som är verkan i vårt liv, och som konsekvens har vi istället just börjat träna på att ge ut mer av det vi önskar oss. Och vi får tag i vår kraft igen!

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter